Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gack, Esaias, så fort som den vingande Tidningsbringarn
Dit, der Posthumius väntar på dig, och i det att du honom
Frälsar, så rädda dig sjelf och visa i dåd, hvad du sjelf sagt,
Att du på Ljungaren tror, som nalkas med straffande hammar.»
Nu Esaias med hast uppsökte Posthumius Priscus:
Drog se’n fram en hög proviantvagn; selade skyndsamt
Och i skacklarna spände en trosshäst, mäktig att draga
Starka bördor af mjöl och af gryn och af vigtiga skinkor;
Öppnade sedan vagnens lock och talte till vännen:
»Stig nu in i den vagn du ser: Skidbladner jag nämnt den,
Ty den som diktens skepp går öfver hafven och landen.
Jag och längtar långt härifrån. Hvad jag lofvat, jag uppfylt!
Pojkar finnas ej mer, som gisslas på Pelopsgrafvar:
Derför, då ingen palm här skugga ger åt min tinning,
Trädom tillhopa vårt tåg nu an, mot Norden, mot Norden!»
Sade, och hjelpte Posthumius upp i buken af vagnen,
Lade till locket och svängde sig upp på det vindiga sätet,
Manande högt sitt bedagade sto: »Hopp Gaja och Hertha!»
Honom svarade då vemodigt den lunkande Gaja:
»Herre! hvi smädar du mig med tvenne namn. då likväl jag
Blott är ett enda ök, som fram dig drager på vägen?»
Men med håret åt skyn halfrest, genmälte den digre:
»Trognaste
gula, som fått af de Evige gåfvan att gnägga
(Tiden till varning och skräck) med klarhet af menskliga läten!
Glöm ej likväl, att mit ök du är, att jag sjelf har dig fostrat;
Efter mitt lynne du bäre det namn, som jag tarfvar för stunden.
Vill jag behaga de män, som med lystnad ropa på Grekhet,
Heter du Gaja, och Genier då de föl, som du frambragt;
Men när jag, kraftig och bål, vill tjusa nordiska sinnen,
Hertha du kallas, och då Ljusalfer du föder till ljuset.»
Sade, och tygeln han griper, med makt ansträngande händren;
Klatschar med piskan och fröjdar sin själ åt de skallande smällar.
Lyssnande gör Posthumius bön i sin knöliga gömsla,
Och som en vind, med en dammande fart, Skidbladner försvinner.
Men mellertid, då Thorild förnam Posthumius räddad,
Slängde han bort ur sin hand den tomma, förhatliga hjelmen,
Rusade
se’n, tvehuggande, in bland Thussarnes leder.
Rödjande blodigt sin väg bland skälfvande Rimmarehopar,
Såg han, i drabbningens högsta tumult, Polyhistrio kämpa,
Gladdes och spände mot konungens bröst den Pindiska bågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
