Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Öfverfart till Beeren Eiland — Haakjæringfiske — Uppehåll på Beeren Eiland — Öns utseende och naturalster — Äldre öfvervintringar. — Norske skepparen Tobiesens uppehåll derstädes vintern 1865—66 — Fynd och iakttagelser — Färd till Spetsbergen — Första drifisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deras första tanke var naturligtvis att skaffa sig tak öfver hufvudet,
och sedan de något upphjelpt det redan förut vid Nord hamnen befintliga
huset, böljade de upptimringen och inredningen af det nya, hvarmed
fortfors hela månaden, så att inflyttningen kunde ske den 2 September.
Dessutom sökte man under denna månad sa mycket som möjligt föröka
proviant-förrådet med landets egna produkter; af torsk, som isynnerhet
vid Sydhamnen fanns i stor mängd, fångades ej obetydliga qvantiteter,
äfvensom ”borgm ästare”-ungar, hvilka ansågos som ”den beste Spise af
al Slags Fugl, som her er”. Ett par räfungar togos lefvande, men
lös-slapptes efter någon tids fångenskap, då det visade sig, att dessa djur
funnos i sådan mängd, att man under vintern kunde vänta sig en större
fångst. Drifved samlades och den strand, ”hvalros-fjaeren”, belägen på 3
a 4 studsarhålls afstånd vester om husen, hvilken dessa djur förr vanligen
plägat utvälja till hviloplats, rengjordes från de ofantliga benmassor, som
der lågo hopade sedan föregående blodbad, på det att åsynen deraf ej
skulle afskräcka från nya besök. Ett behagligt af brott i ensamheten
gjorde ett kort besök af ett norskt fångstfartyg, som efter 6 veckors
haa-kjaering-fiske nu var på hemfärd med last af 70 tunnor lefver.
Naturligtvis användes lediga stunder till utflygter dels till det inre
af landet, som dock föreföll föga inbjudande, dels i båt längs kusterna,
för att lära känna den lilla fläck, som nästan ett helt år skulle blifva
deras frivilliga fängelse. De iakttagelser, som derunder gjordes, voro i
allmänhet föga uppmuntrande eller mod styrkande. Sä t. ex. vid
ankomsten till huset vid Sydhamnen, hvilket Tobiesen före afresan tillhandlat
sig, möttes de af den sorgliga synen af leinningarne efter de landsmän,
som senast (1834—35) försökt här öfvervintra. ”Nedenfor Huset”,
berättar T., ”fandt vi Ligene efter de 5 Mand. Jeg kan ikke forklare,
hvorledes jeg blef til Mode, da jeg tog en af de Hovedskaller i min
Haand. Jeg, som for 31 Aar siden, den Gang som Dreng, 13 Aar
gammel, var Kok paa det Fartoi, der satte dem herover, og saaledes
endnu kunde erindre Navnet paa enhver isjer. taenkte nu paa, hvem sit
Hoved af de 6 Maend, jeg holdt i Haanden. Formanden, den sidst
le-vende, blev af sin Broder fort over til Norge och begraven i Havosund.”
— Vid hvalrosfjaeren möttes de af en ännu sorgligare syn. En liten
stenmur, som var upplagd tätt under en liten klippudde, alldeles vid
flodvattnets öfversta gräns, befanns nemligen innehålla skeletter efter 14
men-niskor, jemte några småsaker (såsom ett eldstål, en knifslida, bitar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
