Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för renjagts bedrifvande på egen hand och som genom de såväl till Sofia
som andra fartyg hemförda rename fann, att här var ett lämpligt fält för
hans Nimrods-fantasier, har benäget meddelat följande kortfattade rapport
öfver det anfall af nämnda sjukdom, hvaraf han här angreps. Vi kunna
deraf finna, att sjukdomens utgång ej var dödlig för renarne.
”1 hopp att vara den förste bland gunrums-personalen, som
lyckades skjuta en ren, begaf skytten X. N. sig in i en temligen långt
afläg-sen dal, i hvilken efter flera timmars vandring ändtligen uppdagades en
präktig ren tjur. ömsom vadande i elfvar, ömsom krypande längs marken
bland dy och stenar, kom jägaren slutligen så nära sitt mål, att endast
en jättestor tufva skilde de båda kontrahenterna från h varan dra. Öfver
tufvans kant stucko ett par väldiga horngrenar upp. Godt och väl, om
blott renen ville resa sig upp, men han envisas att ligga. Antagande,
att det snabbfotade djuret vid första skymten af något misstänkt skulle
försvinna som en blixt, och efter mogen sjelfpröfning misstroende sin
att under slika förhållanden med sitt skott vinna något
nämn-värdt resultat, hittar skytten ej på någon bättre utväg, än att långsamt
resa sig, tills djurets panna (men ej dess öga, som skulle gifvit sin egare
varning) blifver synlig öfver tufvans kant, och då afsända döds budskapet.
Tänkt och gjordt. Det afgörande ögonblicket inträffar, just då skyttens
ställning med hukad rygg och halfböjda knän är som mest vacklande.
Skottet går, kulan hvisslar oskadlig genom den ståtliga hornkronan, men
— hvad värst är — renens uppförande synes högst besynnerligt.
Oak-tadt skottet dånat tätt vid hans öra och jägaren framträder för hans ögon
i naturlig storlek, tyckes den gamle, af sin fetma synbarligen högst
besvärade patriarken knappt anse det mödan värdt att resa sig. Slutligen
kommer han på benen, utsträcker på ett obelefvadt och skymfande sätt
sin långa tunga, låter höra några missbelåtna grymtningar (tydligen några
mindre komplimentariska uttryck öfver pojkars oskicklighet att stöm äldre
herrar i deras middagslur) samt aflägsnar sig långsamt och värdigt.
Skytten betraktar hans aftåg med blandade känslor, men kan till slut ej
till-bakahålla ett godt skratt. Renen stannar för andra gången och kastar
tillbaka en surmulen blick, otvetydigt innehållande i kort sammandrag en
kritik öfver vår tids uppfostran.”
Denna renens stora oförskräckthet och ringa menniskofruktan torde
förefalla mången oväntad, isynnerhet om han känner dessa djurs ytterliga
skygghet i våra fjälltrakter. Vi hafva här ett ypperligt exempel på, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
