Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ankomst till Green Harbour — Exkursioner. — Hvitfiskfångare — Forna besök och öfvervintringar — Jagtäfventyr — Sammanträffande med engelsmän — Adventbay — Lax — Renar och renjagt — Båtfärd till Nordfjorden — Kolbay — Gåsjagt — Färd kring Prins Charles Foreland — Djuplodningar — Stormfogeln — Båtfärd genom Forelands sund — Kingsbay — Glacierer — Stenkol — Till Kobbebay och Smeerenberg — Post från Sverige — Smeerenberg förr och nu — ”En vinter på Spetsbergen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par 5 a 6 tum långa spikar. Efter många fruktlösa försök lyckades
det att med en sten till städ och ett par renhorn till tång af jernkroken
smida en lansspets, som med renhudsremmar fästes på en af hafvet
uppkastad trädgren. Härmed beväpnade, angrepo de en isbjörn, hvilken
efter en långvarig och särdeles farlig kamp blef dödad. Detta var för
dem ej blott en välkommen tillökning i det knappa matförrådet, utan
lemnade dem äfven senor till förfärdigande af en båge; en på stranden
funnen, af naturen krökt trädrot tjenade till dennas stomme. Med
till-hjelp häraf kunde de sedan under sitt uppehåll på ön nedlägga ej
mindre än 250 renar och en mängd räfvar. Som deras kläder voro
otillräckliga och snart utslitna, voro dessa djurs skinn särdeles välkomna. En
ståltrådsstump tjenstgjorde som nål och rensenor såsom tråd.
För bjömjagt fingo de deremot afsmak till följe af de faror,
hvar-ined första isbjörnens nedläggande varit förenadt. Deremot visade sig
dessa djur mycket närgångna, så att de till och med trängde sig ända in
i stugan. Vare sig, att de blott gjorde detta af nyfikenhet eller funno sig
konsternerade af den oväntade synen — nog af, de försökte hvarken att
fly eller försvara sig, och sålunda dödades inalles 10 dylika djur. Deras
kött betraktades som den största läckerheten och ansågs jemte rått, fruset
renkött och varm renblod såsom bästa skyddsmedlet mot skörbjuggen.
Deremot funno de aldrig bekräftadt, hvad i en gammal svensk, särdeles
rolig ”Historia animalium” (Stockholm 1750) påstås om ”thetta stora,
starka och grymma klodjuret, som ej äger särdeles vackert anseende”, att
nemligen ”som the mycket vistas i the kalla länder, sä är the ock af
naturen mycket kalle, phlegmatiske och med mycken slem upfylde;
ther-före är ock theras kött ej särdeles hälsosamt att äta, emedan thet
svår-liga smältes i magen, och therjemte fyller bloden med mycken seg och
limaktig materia.”
Ej ringa svårigheter hade de att förskaffa sig lysnings-medel. På
ön anträffades ett slags lem, hvaraf förfärdigades en lampa, men renfettet
sipprade genom densamma. En ny lampa gjordes, brändes i elden och
doppades derpå alldeles rödglödande i en deg, som de gjort af det
medförda mjölet. Experimentet lyckades och derefter sparades allt mjölet
till möjligen kommande behof af nv lampa. Dref, hvarmed förolyckade
fartyg varit tätade, eftersöktes med ifver på stränderna, men då förrådet
häraf tog slut, blefvo först skjortorna och sedan benkläderna förvandlade
till lampvekar. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
