Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Sofias första färd längs isgränsen vesterut — Djuplodningar — Lifvet ombord — Försök att nå Sjuöarne och Brandewijnebay — Liefdebay — Båtfärd — Naturen i Liefdebay — Sofia afhemtar de i Kobbebay qvarvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det fartyget, med maskinen på nämnde sätt direkt
arbetande i vetenskapens tjenst, låg vid iskanten, gjorde vi ofta promenader
på ett håll, dit man i allmänhet vid sjöfårder ej gema begifver sig,
nemligen utombords, och sämré promenadplats kan man hafva, än ett omätligt
solgnistrande isfält, simmande i Atlanten. Man gick framåt med isblinken
framför sig och på andra sidan det öppna hafvet med sin mörka himmel,
och sedan man gått kanske en engelsk mil utan att se någon gräns eller
någon förändring på den förrädiska mark, man trampade, återvände man
och såg med verklig hemkänsla röken uppstiga från Sofias skorsten och
henne sjelf med menniskolif och. menniskotrefnad i sitt sköte midt i denna
ödsliga, liflösa storhet. Sjelfva fartyget blef i denna omgifning en
lef-vande varelse; det var den gamla sagan om Tummeliten bland jättame.
Att tala om liflösheten är kanske vid närmare besinnande något
oegentligt, då tvärtom lifvet och döden räcka hvarandra helt broderligt
sin hand på och bland polarhafvets isar. Man har till och med iakttagit,
att den rikaste djurverlden anträffas just i isens omedelbara grannskap.
Om lifvet på hafsbottnen hafva vi redan talat; i vattnet summo allehanda
små varelser (mest Pteropoder) med granna färger och vinglika, svajande
rörelseorganer; måfiga af Spetsbergsfoglarne tycktes här vara fullkomligt
hemmastadda och den urgamla driften med de alltid villiga havhestarnc,
att låta dem sluka på snören fastade späckbitar, kunde när som helst upp’
repas; de lifliga Grönlands-skälame och deras mera stadgade samslägtingar’
hedrade oss också ofta med besök.
Ombord hade vi det, som Tobiesen säger, ”nok saa kosligt”. Nu,
sedan vi kommit riktigt i ordning och allt fätt sin bestämda plats, erbjöd
Sofias salong ett verkligen trefligt utseende. Bordet i midten, täckt med
sitt gröna öfverdrag. den alltid (utom då han rökte in) högst populära
kaminen, bössorna i taket, orgeln i bakgrunden, de väl försedda
bokhyllorna, de på sidoskotten hängande taflorna med betänkliga påminnelser
om isberg, skeppsbrott och sjönöd (de voro troligen ämnade att spela
samma rol. som skelettet vid Egvptiernes måltider, men lyckades aldrig
i minsta mån jemka ned munterheten vid våra måltider) — allt detta
är detaljer, som för läsaren kanske synas betydelselösa, men som hos
del-tagame säkert skola väcka månget angenämt minne. Vid inträdet i
hytterna hade man tillfälle att iakttaga, huru olika smaken är. Der i ena
hytten ett fruntimmersporträtt var uppsatt, stod i en annan en snusburk.
Många föredrogo att hafva stöflame placerade närmast taket, antagligen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
