Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Läger vid Kobbebay — Sofias återkomst — Grundstötning — Till Liefdebay och uppehåll derstädes — Brandewijnebay — Räfjagt — Nordkap — Renjagter — Parrys ö — Lommebay och Lovéns berg — Återförd till Smeerenberg. — Post från Sverige — Skilsmessa och hemfärd med ”Severine” — Återkomst till Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapplöpning. Af blodförlust allt mer och mer afmattad, snafvade renen
gång efter annan, tilldess slutligen skytten fick fatt i ena bakbenet, just
som de kommit till en långsträckt och ganska tvärbrant sluttning. Och
utför denna började derefter en omtumling i innerlig omfamning. Ena
hornet afslogs och kunde sedan ej återfinnas, bössan skadades af slängar
mot den steniga marken, ren och skytt intrasslades genom armar, ben,
hora och remmar på skjutväska, bössa och hagelpung så i hvarandra, att
en af fartygets maschinister, van att syssla med invecklade mekanismer,
”måste koppla dem lösa från hvarandra” #).
n
Andtligen syntes isen genom de sista dagames friska sydost-vindar
blifvit så sönderbruten och gles, att Sofia d. 8 September på morgonen
kunde försöka att, ledd af chefen sjelf från tunnan på förmastens topp,
slingra sig fram till Sju-öame. Knuffad och knuffande, lyckades hon
äfven att nå Parrys ö på ungefär % mils afstånd, men här vidtog en
isgördel, som rundtomkring inneslöt denna ö (liksom de sex andra),
hvar-före det ej återstod annat val, än att med isdragg fastgöra fartyget och
vandra i land. Endast ett fåtal qvarstannade på och vid fartyget och
fingo derunder nöjet att skåda ett par präktiga hvalrossar uppdyka ur
vågorna alldeles i närheten, men alla de öfriga begåfvo sig i land, mindre
i förhoppning att göra några rika skördar, än för att hafva trampat
jorden på Europas nordligaste öar. Också fann man snart, att här ej
synnerligen mycket var att uträtta. Snö och is täckte ännu största delen, och
sten-splittror eller vattensjuk gyttja gåfvo de nakna sträckorna ett dystert och
enformigt utseende. Endast i smådäldcrna p\ klippsluttningame lyste
en lifligare grönska, bildad af täta mosstufvor, bland hvilka —
isynnerhet under de af måsar, rotges, tejstar och alkor bebodda klipporna — ett
ringa fåtal högre utvecklade växter sökt en fristad. Äfven djurverlden
var fattig: utom de nyss nämnda fogelslagen syntes blott några
snö-sparfvar, som genom muntert qvitter uttryckte sin belåtenhet med sin
svala sommarboning, och ett par tjufjon, hvilka skrikande tillkännagåfvo
sin missbelåtenhet öfver att blifva störda i sin ensamhet. Insekternas
antal hade så förminskats, att endast några halfstclnade exemplar af en
enda myggart anträffades, jemte/ talrika svärmar blygrå små Poduror
*) Då vi såväl här som på andra ställen skildrat jagter af väl mycket komisk
anstrykning. hvilka synas vittna om föga skicklighet i vapnens bruk, anse vi oss
förpligtade att uttryckligen framhäfva, att dessa ingalunda få anses såsom
exempel på, huru jagterna i allmänhet aflupo. Men om de, så .att säga, normala
jag-tema är föga annat att säga, än att ett skott small, ett djur föll — och detta,
isynnerhet ofta upprepadt, skulle knappast kunna intressera någon menniska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
