Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Sofias färd norrut — Vi uppnå 81° 42´ — Följa iskanten vesterut — Djuplodningar — Återvända till Spetsbergen — Ny färd norrut — Sammanstötning med is och läcka — Fartyget repareras i Kingsbay — Försök att söder om Spetsbergen gå österut — Hemfärd — Storm vid Beeren Eiland — Tromsö — Götheborg — Carlskrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man hade på qvällen d. 3 lagt sig utan aning om någon fara, och
väcktes kanske under nattens lopp några gånger af knuffar och
rullningar, men utan att dervid fästa någon vidare uppmärksamhet, då man vid
detta lag godt hunnit vänja sig vid dylika påminnelser om isens närhet.
Kl. 727 vaknade man dock något mera fullständigt, ty hvad som nu
förnams var icke en oskyldig knuff, utan en livass stöt, som med ett slags
krasande ljud likt det man kunde tänka sig uppstå vid utdragandet af en
jättetand, trängde in i fartygets sida. Det var det kritiska ögonblicket,
hvars betydelse vi likväl då ännu ej kände. De ifrige skyndade upp för
att se, hvad som händt; de flegmatiske tänkte: ”Säll den, som ej nu har
vakt på däcket!” och gåfvo sig tillfreds. Emellertid började småningom
ett ominöst vattenplaskande låta höra sig utanför hyttdörrama, och snart
kom chefen ned och kallade med ett visst allvar i sin uppsyn alle man
till arbete. Nu var det slut med fred och hvila. Bestyren med
söndags-toiletten fingo en bråd ände, man skyndade ut, klef i vatten på
gunrums-golfvet, fann ännu mera vatten, riktiga svallande sjöar ute på trossbottnen
och alla händer, som ej förlamades af sjösjuka, arbetande med länsningen.
Hvar och en tog den plats honom anvisades, och langningen af pytsar
pågick nu med rask fart; 100 pytsar i qvarten vandrade längs efter kedjan
af armar från trossbottnen upp på däcket. Det sätt, på hvilket fartygets
befiilhafvare under allt detta skötte sitt kall, och som så fullkomligt hos
enhvar ingaf förtroende och tillit, är vida öfver mitt beröm.
Den, som fått sin plats på däcket, hade för sina ögon en storartad
syn. Hafvet gick i väldiga, gröna vågor, kokande, fräsande, skummande
och öfversållade med hit och dit vräkande isblock. Stormen tjöt i tackel
och tåg, och Sofia, lik en hetsad hjort med dödssåret i sidan, rusade
under segel och ånga för babords halsar mot närmaste hamn. Den lilla
stackarn flämtar och skiilfver under pressningen. Ingen försköning, det
gäller lifvet; — mera segel! mera ånga! Nu stupar hon på knäna och ligger
ett ögonblick hejdad, döfvad, darrande i hela kroppen; i nästa sekund är hon
åter uppe och rusar genom sjöame, sporrad af dödsångest och ansträngande
sina sista krafter. En jättelik våg nalkas, stormar in öfver bogen, kastar
sin vattenmassa på seglet och trycker ned henne på sidan, tills vattnet
synes strömma ut öfver gaffeln nära toppen, medan en annan del af vågen
kommer som en störtsjö svepande öfver däcket mot aktern. Och under allt
detta nödgades fartyget ligga på den sårade sidan, hvarigenom vattnet
inpressades med ökad kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
