Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Sofias färd norrut — Vi uppnå 81° 42´ — Följa iskanten vesterut — Djuplodningar — Återvända till Spetsbergen — Ny färd norrut — Sammanstötning med is och läcka — Fartyget repareras i Kingsbay — Försök att söder om Spetsbergen gå österut — Hemfärd — Storm vid Beeren Eiland — Tromsö — Götheborg — Carlskrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi äro nu 80 minuter (12y2 svenska mil) från hamn. Vattnet
stiger alltmera på trossbottnen och böijar i maskinrummet fräsa i
ask-ugnarne. Man hugger liål i däcket och försöker att på denna väg få
ytterligare en pump i verksamhet, men förgäfves. Ingen vet, hvar läckan
finnes. Det var klart att, om fartyget skulle sjunka, båtar hade en
oändligt liten utsigt att kunna berga sig i en sådan sjö, och att, om det komine
derhän, i alla fall den gästfrihet Spetsbergen hade att erbjuda de
skcpps-brutne vore af betänklig art. Dock torde väl knappt någon ombord vid
sjelfva olyckstillfället hafva hyst tankar i denna riktning. Man tyckte ej,
det såg så farligt ut, och dessutom förtog ifrigt arbete alla dystra
fantasier öfver hvad som möjligen skulle kunna inträffa. Man hade ej tid till
någon annan tanke än den, att två händer äro alldeles för litet för en
menniska, som <^n\\ langa pytsar, och för tillfället förekom den stora
jemhinken, hvilken i regelbunden ordning återkom, och hvilken, för sin
tyngd svårhandtcrligare än de andra pvtsame, gema utgöt en del af sitt
kalla innehåll i stöfvelskaften, som en större olycka än alla
öfvervintrin-gar tillsammantagna.
Snart började det också visa sig temligen tydligt, att vi cj denna
gang skulle drunkna hvarken omedelbart på fartyget eller medelbart i
bå-tame. Vi kommo ut ur isen, sjöns våldsamhet böljade aftaga, och mot
middagen fingo vi Spetsbergens snöhöljda toppar i sigte. I
maskinrummet, hvarest den största faran, nemligen eldarncs släckning, hade hotat,
blir man herre öfver vattnet, och äfven på trossbottnen lyckas det med
ansträngdt arbete att ’någorlunda hejda fiendens framträngande. Man har,
sedan garneringen i öfvermaskinistens hytt blifvit rifven, der funnit läckan
och gjort anstalter att provisionelt tillstoppa henne. Inifrån ser man en
stor, ett par fot lång buckla med en spricka, genom hvilken vattnet
framstörtar ; en svulst med ett öppet sår och en sprutande pulsåder skullo
kanske af en läkare valts till liknelse.
Då således utsigterna i väsentlig mån ljusnat, fick man, genomvåt
och utfrusen, tillfälle att på några minuter springa ned i gunrummet, för
att söka rycka till sig en smörgås. Der nere mötte en bedröflig syn. I
det herrskande halfmörkret (en kapp hade blifvit pålagd öfver skylightet,
för att skydda denna svaga punkt mot vågornas anfall) såg man golfvet
betäckt med en svallande sjö smutsfärgadt vatten, som med våldsamhet
vid fartygets häftiga slingringar vräkte mot sidoskotten, och i denna pöl
kryssade om hvarandra en kaffekanna, några stöfiar, ett par instrument-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
