Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti sin högsta glans om du vill man’skan måla,
Ack, glöm att hon år till i envålds mörka år!
Men fatta hennes bild, när frihet börjar stråla:
Hon mer än dödlig syns; sig själf hon öfvergår.
När hon en älskad lag försvarar,
Får hon en eld, som henne okänd var,
En egen kraft, som sig förklarar,
Hvart hon sin öppna kosa tar.
En dygdig allmänhet, som stadgad frihet andas,
I täflan på dess fält hvart enda snille ser;
Där är man redan stor, när man i hopen blandas,
Hvart steg man högre går, odödligheten ger.
Men, i en allmän sinnesvillu,
När äran mer ej lifvar folkets själ,
Den dygdig är, han lefver stilla,
Och hjälte den, som ej är träl.
Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lämna?
Vid tanken af min tid har stämman blifvit svag.
O, frihet, fosterbygd, får man ej mer er nämna?
Ha vi ej hjärtan mer att känna ert behag?
I, första dygder, som vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er kan själen värka,
Men aldrig värka något stort.
Uti de tidehvarf, som lyst af rena seder,
Med dygder ärans ban man endast fylla trott;
Nu skördas på dess fält en lös och flyktig heder,
Och videt ränner upp, där lagrar långsamt grott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
