Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En grannfru, lika from som skrynklig, honom skänkte
Ett stycke vålgödd gris, två goda flaskor mjöd.
Nu, mera glad än förr, han mötte juledagen,
På hoppet om sin måltid stödd.
Fläsk, det är sant, förbjuds af gamla judalagen;
Men se’n på predikstol’n man talt sig tom i magen,
Är visst en menlös gris, väl brunstekt och väl gödd,
En ganska lofiig del af julefröjdsbehagen.
Ur bädden hoppar han, förr’n väckarn ännu knäppt,
Gör opp en härlig eld, tar fram hvad han behöfver,
Hoc est, — sitt spett och sitt koncept,
Och sticker grisen på, i det han läser öfver.
Nu ringes, — fort peruken på,
Hvarefter, och se’n han med dagens fröjd i sinnet
I hatten litet låst, till Jöns han ordar så:
“Vänd steken flitigt, Jöns. Lägg därvid fast på minnet,
Att aldrig låta spettet stå.
Ty om den grisen bräns och knorrar sig i skinnet,
Så blir ditt eget skinn det första jag skall flå.
För öfrigt sjung din psalm och tag dig väl till vara,
Att du ej dessa flaskor rör;
Det är förgift. Man däraf dör,
Fast gjorde man ej mer än drog ur korken bara.,,
Jöns var en lurk af dum natur;
Med bäfvan trodde han, och på en pall vid spisen
Tar han sin ferma posityr,
Med handen vid sitt spett och ögat spändt på grisen.
Men sjunga tänkte han, nog af i kyrkan sker!
Nu, som han sitter där och midt i brasan ser,
Mol ensam, — ledsnaden hans fruktan öfvermannar,
Hans ögon styfva bli, — han gäspar, gäspar mer
Och slumrar till, — och steken stannar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
