Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Känslans hvita, oskuldsfulla dufva
Lämnar stilla sin cypresselund,
Hvarje gång d& silfvermånens ljufva
Anlete beskimrar nattens grund.
Städs af nya himlar emottagen,
öfver bleka midnattssolars kor
Ilar hon, af namnlös trånad dragen
Mot den höjd, där hennes urlif bor.
Fjärran bortom gränserna för tingen,
Bortom rymdens lempelhvalf hon far.
Hvilar se’n bland fridens palmer vingen,
Skådar hän ryckt alla väsens Far.
Mörkrets suckar bringar hon till ljuset,
Tröstens svar hon för till kvalens strand
Och emellan himlarna och gruset
Knyter så ett mystiskt rosenband.
Månn’, o jätte, gudars borg du hinner,
Om på berg du staplar berg? — O nej!
Tankens flykt i all dess spänning hinner
öfver Demiurgens molnvärld ej.
Känslan ensam till den sanna höjden
Lyfter oss vid änglaharpors ljud;
Känslan ensam ger den sanna fröjden,
Känslan blott försonar oss med Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
