Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring mig höja sig och straxt försvinna?
Det är min bedrift! ack, svag, förgänglig,
Som ett mänskovärk: jag ro ej finner,
Forr’n jag till mitt mål, till djupet hinner,
För att störta mig däri och dö.
Gråtande till gossen blomstren sade.
Där de stodo, vissnande, på marken:
Liksom du vi voro i vår barndom.
Slutne inom knoppen skönt vi drömde
Om del ljus, vi skulle snart få skåda.
Ingen storm oss rörde: vårens vindar
Ljuft, som mänskans hopp, vi endast hörde
Susa smekande förbi vårt öra.
Solen mildt, som mänskans första kärlek.
Vederkvickte oss och icke brände.
Dårade vi sågo upp mot ljuset,
Och nu bränner solen, frosten mördar,
Biet kommer, njuter af vår skönhet,
Dricker honung ifrån våra läppar
Och flyr bort, se’n det till lön oss sårat.
Kort är blommans lif, dock vi förgingos,
Ack, långt förr, om icke vi om natten
Vederkvicktes utaf våra tårar.
Lärarn tänkte på försvunna dagar,
Tänkte på sin egen blomsterålder
Och, vid minnet af livad han förlorat,
Krossade en pärla i sitt öga,
Tryckte pilten fast intill sitt hjärta,
Liksom rädd att än en gång i honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
