Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti deras hjärtas trånga trakt,
Som de mig sjelfva hafva sagt.
Den elden dock h varken värmer eller lyser,
Och i dess grannskap man darrar och fryser.
Man vet som om vinden man anmärkt har,
Ej hvadan den kommer och hvart den far.
De vänner månde rätt tappre vara:
De sällan fly, förr’n de se någon fara.
Men eljest ha de en underlig sed:
När ovän förföljer, förfölja de med.
De sist mig med lust till graf ven föra:
En mer eller mindre kan ingenting göra.
Dock vet jag: De mena mig mycket väl,
Emedan de icke slå mig ihjäl.
Kring mig de ofta församlas i skara
Som skulle det uslas magnet jag vara.
Men frågar man, hvi på två ben de gå,
Så kan jag väl också svara därpå:
De vilja därmed mig öfvertyga,
Att människan icke är skapt att flyga.
Epigrammer.
Graf ven är trång; allt lefvande där dock samlas till
frihet;
Men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
Tvånne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna
En är den grönskande graf, en är deo älskades famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
