Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ratt liknar jag ett tröskadt agn, jag liknar höstens sky,
Som himlens vreda vind skall sönder jaga.
Ej fäste åt min trötta fot den hala jord mig gaf:
På eget blod, lik sårad hind, jag halkar till min graf;
Men ingen vet, hvad fattigmannen lider.
De rike och de mäktige de duka upp sitt bord
Och lasta det med vin från fjärran länder;
Men spara dock för uslingen det minsta trösteord
Och väga tiggarns slant i hårda händer.
Nyss kom jag till en herreman — han skitllde mig en
stund;
Men gaf mig dock en fyrk och gick att mata se’n sin
hund! —
Ej visste han, hvad fattigmannen lider.
År intet hjärta öppet? Är ingen ande varm?
Ack jo; men mest jag klaga kan däröfver,
Att ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm,
Att det år ofta den, som mest behöfver.
Den ene är förnäm och hård, en ann’ förnäm och
mild,
En tredje ryser, hjärtans god, ändock för kvalets bild;
Ej vet han rätt, hvad fattigmannen lider.
Ej vill jag mera klaga, fastän jag hopplös går;
Ty ingen hör min svaga röst i tiden.
Jag gömma vill den hjärtats bön, som ingen man
förstår;
Snart år vål ock min pröfvodag förliden.
Den Gud, som matar ulfvens barn och vattnar minsta
strå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
