Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rosenhane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Täncker hon där inthet myckit på
Och inthet tror,
Hvad ängslan stoor
Jagh uthi vara må
Och hvad för eld uthi mitt hiärta boor.
Män iagh veet, han leer där åffta åth
Och säger migh:
Hvad hielper digh
En sådan sårgh och sådan fåfäng gråt?
Dy du kan nogh finna digh en vän,
Som skulle digh
Så hierteligh
Som du siälif älska igän.
Hvij kan du då inthet förgäta migh?
Näy, dätt är inthet uthi min macht
At kunna så
Ifrån digh gå
Och glömma bårt hvad migh en gångh är sagt.
Dät är nogh at ingen här aff veet,
På dätt at du,
Sköne iungfru,
Icke skal medh förtreet
See dän, du kan inthet behaga ännu.
n.
Hu är alt stilla, tyst och alt folck såfver här,
Til sin ro solen och nyligh nidgången ähr,
At på en liten stund stiernorna måge skijna,
Och månan låta see i skuggan strimmor sina.
Nu är alt lungt och svalt, du täcke afiton stund!
Du sköne åhrsens tijdh, du vackre gröne lund!
Så gärna går iagh hijt på dänna tijd alena,
Dät ingen uthaff vet och ingen skulle mena.
O kärlek, hvad är dät, du drÿfver migh alt till?
Jagh går och inthet veet, hvart du migh hafva vill,
Dy dätt är inthet mehr, hvad som iagh siälif må villa.
Ach at iagh komme doch en gångh uhr dänna villa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>