Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så har den sälle sial sin vapdring genom gått,
I siu och tretti år och något mer der öfver,
At bon ej någon ting af verdsligt mer bebofver;
Ty saligbeten ar des nn tildelte lått,
Der bon i avighet i dråcbt af tivita klåder,
En Lambets följeslag sig med de fromma gläder.
Docb skal emedlertid des minnes äre-låf,
Odödlighetens pant i våra sinnen vara,
Til des at Herren vil des kalla kropp förklara,
Der redan siälen är uti des bimla-båf;
Ty dygden, fast hon är sin ägen bästa löning,
Begiärer docb ett låf^sig til en äre-kröning.
Fördenskuld sorgse I, som matten edor bröst
Med pust och suckar ut, acb, låter sorgen stanna,
Som vil er hierte-rot med ängslan öfvermanna,
Ocb tagen bär utaf en oförsvinlig tröst,
Som giör at I med mig den store Guden låfver,
Er syster, eder mor, bon är ej död, bon såfver.
2K
Yttersta äre-minne,
då mad.
Christina Livin,
handels mannens herr
Gustaf Dillmans
i lifs-tiden hiert-älskeliga maka,
til sitt hviloram befordrades i Stockholm den 7 Julii 1724.
JM är tiden gaf sig fram ur ävighetens skiöte,
Blef b vad lekamligt är alt tiden underlagt,
Hvad andligt, skyddar sig vid ävighetens magt,
Tils de på domme-dag å nyo hålla möte,
Då tiden ute är och Gud blir alt i alla,
Som trogit efterfölgdt hvad ord och skrift befalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
