Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18.
3ST abopliarzan.
förnuftet lärer eielf b var hedning at förmoda
Belöning eller straff, seen lifvet har ett slut;
Emedan ondt och godt så ojämt delas utb,
Så länge kropp och siäl i lifvet samman loda.
Fast han eij veet utaf det enda sanna goda,
Så seer han doch, at straff och vee förutan prut
En sådan skura lär med evigt heter luut,
Som sina händer dyrfa i menlöst blode bloda.
Odygden föder först en bitter samvetz glöd,
Ett rychte äfvenväl, som elak mening lemnar,
Och när i döden sielf det arga hiertat rem nar,
Så följet* der uppå en heelt odödlig död.
Eo bedningz onde värck förnuft och samvet lindre,
Så blir fördömelsen åtminston’ honom mindre.
19.
Aroesius.
Sen goda följer städa hans lefnadz goda lön,
Sen mullen har betäckt hans dygdbelefde leder,
Ty rycbtet hans beröm bland dem, som lefva, breder,
Så at hans nhra blir lik lagren stadigt grön.
Det är och stadigt blir belöning, mehr än skiön,
At han en lefnad får, som följer dygde seder,
Så länge verlden står, med oförvansklig heder.
Hvem kan sig önska mehr igenom någon böön?
Hans samvet delar ock uppå den sidsta stund
En smaak af alt det godt, som efter lifvet stundar,
Han döör i döden eij, skiönt ögnalåcket blundar,
Ty han med himlen sielf beslutit et förbund,
I det han blifvit styrd utaf den goda anda,
Och den med all sin* värk berömligt gått til banda.
XV: 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
