- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 17. Samlade poetiska dikter af Sophia Elisabeth Brenner /
62

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Båst folket mellan skräck och andran rådlöst sväfvar,
Fördubblas theras ångst, när jordens grundval bäfvar,
Som af förborgad kraft oti ett ögnablick
Grundskakar djupsens hvalf, the hårda bellar spränger,
Så at i grafvarna ej liken dväljas länger.

Ho vet hvad samvets-skott tå mången Jude fick?

O

Åtminstone är visst hvad höfvitsmannen bände,

Som står ther på sin post. / Han samt hans bussar kände
Hur theras hjertan skalf vid Jesu afskeds-ljud;

Så snart han här sitt lif lekamligt öfvergifver,

Han liksom född på nytt i theras själar blifver;

The se en dödan kropp och tro en sannskyll’ Gud.

Haqs närmaste the stå af fruktan alle fierrao,

Som the ther efterfölgdt, betjendt och älskadt Herran;
Besynnerlig en hop med qvinnor, hvilket kön,
Ändock thet mästadels för slätt bebjertadt gäller,
Likväl sig ibland them så kallsinnt ingen ställer,

Som icke lämna vill ett trofast kärleks rön.

Men Judarné, som sig til Sabbatsdagen redde,

För bvilkens helgande the mycken vördnad tedde,

Af vanligt byckelsken, the yrka nu uppå
At kropparna i tid af korssen ned er toges,

At benen theras först för all ting sondersloges,
Hvarmed thet torde långt på högtids-afton gå.

På begge mördarna bli benen sönderbrackte;

Och, medan Jesus var förut afleden, sträckte
En mordi8k-8innt soldat ut handen til sitt spjut,
Hvarmed han ränner til och öpnade hans sida.

Var oförskräckt, min själ, här tes hans bjerta blida;
Si, hvilken nådeflod, som tädan flyter ut.

Vår döde frälsare, som lefver utan ända,

Kan med sin kärlek ej så hastigt återvända;

Han kan ej tåla, at en enda droppa blod,

Som var af evighet til vår förlossning ämnad,

Uti hans heliga lekamen blefve lämnad,

Ty skulle resten fram, som ytterst återstod.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:12:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/17/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free