Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De höllo bägge på tils skymt blef, då den äldre,
Sen sten blef all for dem och mörkret kom, fast häldre
Sig bade lagat bem; men se, den lilla var
Mer bågfält, snäll och soab ocb bolt den andra qvar
Åt fyllest hielpa til, ban kunde icke lida
At hyttan halfgiord stod, de sökte icke vida,
Men refve massan opp och funne genast där
Den samma sten och malm, om den jag talar bär.
Hos dem som med besked om mineraler skrifvit,
Där får man se, at slikt geraenlig optäckt blifvit,
På slumpvis, sällan börs at någon verldslig slag
Har spanat sådant opp ell* skaffat fram med trug.
Nei God vil låta se, at ban bar macht til skäncka
De ting, som skattas högt ocb oss i synen blänka,
Vil visa ögonklart, at bvarken konst ell’ våld
Kan dra ell’ locka fram hvad ban vil hålla dåld.
Det, sannas nog på dem, som sent ocb bittigt piåsa,
Ocb all sin ålder nt i askan fåfängt blåsa.
Hvad annat, ån en torst en trängtan efter gull
Giör verlden än i dag af kloka dårar full?
De ugnar hvaruti metaller destilleras,
Har Gud i jorden satt mer vist ocb visst än deras.
I jordens ådrar fins, i hennes giömmor spors,
Det ämne och den ång af hvilken malmeo giors,
Af flychtigt eilfver, salt ocb svafvelachtig feta,
Men tilhielp, kraft ocb drift af jordens inre heta,
Befins en fuchtighet, som fäst vid jord ell’ sten
Med tiden blir metall, dels kostbar, dels gemen.
Men som man nogsamt vet at de, som bära hufvor,
Ha’ aldrig tilstånd fått at se sig kring i grufvor,
Lär ingen undra stort, om icke jag förstår
A t säija, huru sen med malmens tilväxt går;
Om sol och stiernor vid en dylik afling värka,
På hvad maner det skier och bar man det kan märka,
Hur luttrat, buru fin den vätskan vara skal,
Som ärnat år til bli en dyr och rik metall,
Det vet jag ei så grant, det må Kircberus veta,
Som alla jordens vrår försökt at genomleta,
Som vågat sig så diupt, at snart sagt fot mot fot
Han satt mot dem, som gå med föttren oss emot;
Jag törs ei gå så långt, ei eller är det nödigt,
Jag finner saken nog ocb ämnet öfverfiödigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
