- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 17. Samlade poetiska dikter af Sophia Elisabeth Brenner /
210

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lät vara at så är, som desso herrar gissa,

At icke vi som de alt lönligt hitta på,

At icke vi som de oss bogst i luften hissa,

EU’ längst i diupen sänckt, naturen eftergå;

Andock historien oss fruentimber visar,

Dem bon så högt som dem för samma kondskap prisar

Lät vara at vår kropp är fatt, som de berätta,

Med mycken fuchtighet bland svaga kraffter mängd.
Hvad går det siälen an, hvad passar hon på detta?

Hon rörs dess mera vigt, är nästan mindre stängd,
Hvad styrekan kommer vid, den må vi ey begiära,

Det gäller föga på at orka konsten bära.

Hvad meen elT binder kan oss fuchtigheten giöra?

Den är ju, som jag bort, ett ämne, bvaruti
Som i ett lijm, en slijm, elf annan seger röra,

De första bilder elf ideer börja bli.

Skal fucbtigheten lins bos våra ögon vålla, .

Men från förståndet sken och klarhet återhålla?

Det må jag aldrig trol Docb måste ingen döma,

Som ville jag med flit upäggia alt mit kön,

At hoptals fara stad, i stellet til at söma,

At tvista långtz och tvärtz om alla sanningz-rön.
Nei nei, jag åtrår ei at lämna dem så sluga,

Men blott at låta se bvar til de kunde duga.

Men skönt dem hvarken lust ell* redskap kunde fela,

At binnu ju så långt som manren hunuit gå,

Dock är ei alt så lätt, de klintar, som för stebla
Bestigas sällan ell’ bestigas man af få;

Man tål ei qvinfolck stort, som efter månen skytta,

Ocb bland sit husgeråd tub, glob och måttstafv’ flytta.

Den tid är längst förbi då slika qvinfolck giälde.

Bäst är för oss at gå en mera sedig bahn,

För begge könen se vi vissa gräuser stalde,

’ Från urmins tider är man redan där vid vahn,

Jag gillar vanan ocb är nögd med skiljemuren,

Ty begge ha* så näbr en ålder med naturen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:35:05 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svsf/17/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free