- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 17. Samlade poetiska dikter af Sophia Elisabeth Brenner /
252

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det vore nyttigt for de tvänne kårlig-sinte,

At de sit ändamål slikt 6äs förutan hinte,

At de forakonte sig för otilbörlig pragt
Och genast tankte på at taga sit i ackt.

Det vor en Iexa för de nyss fore o te tvenoe,

Til christlig måtlighet, for honom som for henne,

De slappe mangen gang at sattia sig i skoli,

En hvar som gifter sig bar ei jost pungen full.

Hur mangen klagar sig och finner sig bedragen,

Som trodt hans giftermål skol likna första dagen
I allehanda frögd, men bad* han varit klok,

Då bad* han utan kros straxt tagit vid sit ok.

Et gifte, hora Iiaft, har lyckligt det begynnes,

Ar ei så sött och lått, som det från vidden synes,

Hor älskat mannen blir, hor kär han hustran har,
Det röns och sköns ändå at hvar sin börda drar.

Hvar sin; hvad säger iag? Så få de icke byta,

Den skilnad skalle vist två roakar illa lyta,

Ney, ney, de måste sig ei låtat vara ledt,

At här hvar motgåogz tagg ger tvenne styng med et.

Hvad svårhet, hvad besvär hos ena parten finnes,

De kännat bägge två, så framt de et til sinnes,

Hvar trött, bvar sorgse stand förökes dem til två,
Men hastruns lått den blir full* mera dryg ändå.

Fast bon har nog* utaf, fast henne intet fattas,

De plågor, bvilka just for qvinfolks plågor skattas,

Hon måste utorodess, den rätsint kallas vil,

Hvad hennes maka qväl tillika käona til.

Hvad vidrigt, hvad förtret ell* olust honom möter,

Om fabra är för hand, om lyckan honom höter,

Han råkar uti nöd ell* råkar i förtal,

Fördiupar sig i giäld ell’ har en inkomst smal.

Hon har af alt siu del och må sig ei inbilla,

At ta sin ro i ackt, när det går mannen illa,

Så framt hon eljest vil undvika Herrans hot,

Och icke ställa sig hans stadga tvert emot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:35:05 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svsf/17/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free