- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 17. Samlade poetiska dikter af Sophia Elisabeth Brenner /
253

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ty forst hon skapat blef så har Gud henne ämnat
Til mannens lust och ro, men efter fallet lemnat
Hans bistand til at bli mot arbet och besvar,

Soro bördan lisa skull’ och blifva bonom när.

Hvad passar den på bielp, den ingen hielp bebagar,

Hvad bryr den sig om tröst, den öfver intet klagar,

Når alting fogar sig som lyckan gunstig vil,

Se då behöfver man der ringa bistånd til.

Men när det baddar hett, när sorg och siukdom klämma,
Då är det ganska liuft, at höra hustruns stämma
Beredd til trogen hielp, beqväm til mogna råd,
Förnuftig uti ord och lika så i dåd.

Fördenskul ser det ut, som hustrun vore skapat,

Mer för sin man, om han sit mod ell’ goda tappat,

Som vor hon tilberedd och tarfdes honom mer,

När det står illa til än då när lyckan ler.

Det skull’ i sanning ocb et löiligt bistånd vara,

Om hustrun lefde friskt och ville hedras bara,

Så länge man vor rik och uti beder satt,

Men, om det annars ging’, då öfvergifvao platt.

Ney, annars vil Gudz ord, hans ordnings rätta mening,
Går ut uppå ännu en mera tät förening,

Gud såg, at mannen ei så ensam borde gå,

Och giorde honom hielp, men aldramäst ändå,

At det folkomna skick, som värket hafva borde,

Der saknat blef ännu, för än Gud qvinnan giorde,

Han tålt ei at et värk så deiligt, ädelt, rikt,

Skull ofulbordat bli ell’ något halfgiordt likt.

At eo så konstrik bild som roenskian skulle räknas
De utkast vara lik, dur blått et hufvud tecknas.

Et hufvud utan mer, hvarpå Gud rådligt fan,

A t qvinnan skulle bli en del af sielfva man.

Och det bestyrkte Gud med den befalning klara,

De skulle som en kropp et kött allenest vara,

Ty denne mening här S. Paulus, när han lär,

At mannen hustrun sin för sielfva hufvud är.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:35:05 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svsf/17/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free