Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man ser på åppel-trän, som i sin fulla blomma
Til alla qvistar, lik som öfverhölgde stå,
En ringa del nf frucht til fnllan mognad komma,
En del, som ingaledz mot blomman kan forslå;
Sonit slanger stormen ned, somt skämma roatke tander,
Somt skadas genom regn, somt elliest ilia far,
Somt rifs i otid bort igenom leda händer,
Så at af tusen et som moget sitter qvar.
Så sker det ock med oss, ty ganska sällan händer.
At en sit lefnadz-lop til hbgsta målet bragt.
En del i vaggan straxt at lefva återvänder,
Och största hopen blir half mogen nederlagt.
Det gör mig stundom ondt när jag begynner leta
I böcker här och där, och ser at stora män,
Dem verlden skyldig är at evigt heder veta
Och länge lefva bort, för bittigt vandt igen.
Man säje livad han vil, man hålle för en lycka,
Om någon på sin tid ser bittigt göras slut,
Jag håller den för säll, som döden ev fåt rycka
Från verlden, innan han alt verldzligt jagat nt.
Ho i sin blomstertid ell’ i de yra åren
Skal färdas här ifrån, har sällan bryt sig om,
Hur’ man en tid förut bekantskap gör med båren,
Emedan dödsens båd helt oförmodat kom.
En gammal deremot blir påmint alla dagar,
Hvad färd ban fara skall, ban släpper mången tand,
Han grånar, han blir tung, ehur han om sig lagar,
Doch fast han skum-ögd blir så ser han döden grant.
Snart mister han en vän, snart saknar han en maka,
Snart dör et barn sin kos, och stundom siuknar ban,
Då har han tom ock tid at räkna grant tilbaka,
Hur’ länge bau ännu varachtig vara kan.
En den på sådant sätt sig i författning ställer,
Hur’ kan det annars ske, än at ban är tilfredz,
Ar tryg och oförskräkt enär det bonom gäller,
Emedan han förut så länge ståt tilredz.
Den salig döda man, til bvilkens ähreminne
Jag detta lemna vil, var derutinnan säll,
Han hade redan giort et utkast i sit sinne,
Hur en bör vara fatt, som ser sin sidsta q väll.
Han hade lycka nog i timlig måtto nutit,
Hans goda vart af Gud och egen flit förökt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>