Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sede-tiUanipningar i gerneen.
Jag ser intet nytt och forånderligit; alt går bart och
kommer åter. Sommaren sluter sigi hösten, hösten i vintren,
vintren i våhren. Alt går bart och kommer åter, Jag ser
intet nytt och forånderligit.
En man satt fast och råkade i elände, honom
öfver-kom fattigdom som en vandrare och armod som en
beväpnad man. Han satte sig neder i stoftet och välsignade
Gud. Af honom lare vi: Herren gaf och Herren tog,
välsignat vare Herrans namn. Hvem det var, och at han fick
dubbelt igän, emot det han förr ägde, veten I väl.
Uti min eländes tid såg jag människians både lika och
olika beskaffenhet, konungen och undersåtarena, de höge
och de låge. den rike med den fattige gingo hvar om
annan. Tiänaren red, och hans herre gick til fots; men alla
hade de enahanda ingång till- och utgång af verlden.
Emellan den. som på thronen sitter, och den, som
står vid qvarnen, emellan den lycklige på jorden och den
olycksalige, är ingen annan åtskillnad, än Guds nåd allena.
Och är det dig icke fördolt, at han, när honom täckes,
kan i ett nu störta den mäktige af sätet och uphöja den ringa.
Ut med en rinnande ström, dör vattnet med ett stilla
fall och behagelig liuflighet störte sig ned för klipporne,
gick den enslige, och under betraktande af vågornes
fikande åt hafvet, som deras första ursprung, påminte sig den
lärdomen, at han åter skulle bli till jord, hvaraf han
kommen var. De här och där vid stranden upstigande och
hastigt utslocknande blädror, kommo honom at sucka: Gode
Gud, liknas dock människian vid en blädra.
Vid det en rik giruger dog, horde jag ett ropande:
Far väl med din frögd, din glädie är ute, utan tvifvel at
betekna, det all hans härlighet tillika med hans lif nu hade
en ände.
Jag såg hafvets svallande och vågornes brusande, snart
häfde de sig tip emot himmelen, snart störte de sig nederst
åt diupet, men ändan af deras vrede var ett löst och
drif-vande skum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
