- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 20. Samlade skrifter af Jacob Frese /
392

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emellan åhrseos fyra tider upväxte en oenighet.
Våh-ren förvitte vintren des långliga hvila, sommaren
föreka-stade våhren des ofrucbtsamme blomstrande, hösten
förebrådde sommaren des sena mognad, vintren steg fram ocb
utan at nämna om höstens magre skiörd, talte betänksamt:
Innan oss emellan skall blifva någon ovänskap,
undandrager jag mig gierna, skiönt emot naturens lag, den oss
tilldelte ordning, men ser till at med mitt uteslutande icke
blifver en brist i åhret. En har altid den andras hiälp af nöden.
Tänk, du, som dårligt dig af egit bistånd gläder,

En hök upvärmes tidt af minsta 6parfvens fiäder.*)

En merendels lika beskaffenhet var med de fyra
sinnen, som trodde sig nästan kunna umbära bvar annan ocb
till öfverflöd, utur sitt antal aldeles utslöto känslen.
Munnen mente sig bafva nog af smaken, näsan af lukten, ögat
af synen, örat af hörslen. När nu känslen, som dock har
sitt tillbåld i alla kropsens delar och jämväl i hvar och
eo af de förenämde, förnam deras spotska, sade han: När
munnen, näsan, ögat och örat mist känslen, så tror jag,
at det icke är långt till ändan för dem.

Ett uhr, som skiötes rätt, sitt egit lopp syns mana,

Men straxt en fiäder bräcks, måst hela värket stana.
Höken hade hördt, at någre sparfvar voro sargade af
skott. Han flög ut ocb under det han sökte sig rof, blef
han varse en skock af dem, hvilka icke voro sene at dollja
sig. Han vände konsten i listighet ocb bröt sig vid
åter-flygten ett löf, ställandes sin kosa fram den vägen,
hvilken han kommen var. Vid det sparfvarne voro honom
varse ocb skulle åter döllja sig, ropade han sig hafva
plåster för de sårade. En lätt-trogen enfaldighet förde en
fram, som räckte foten till honom, han vefvade löfvet bäst
han kunde om såret och bad sparfven se, om han icke
var väl förbunden och i det samma högg han honom
behändigt bägge ögonen ut. Så brukar den snikne både
konst och illfundighet at skada sin nästa.

Hvad våld ej hinner till, det måste list beställa,

Hvar kraften intet kan, där måst nu arghet giälla.

*) Det berättas, at när höken i kalt väder blifver stel, så at
han sig ej sielf värma kan, han då skall taga sig en sparf under
vingen, af hvilkens värma han qvicknar, sedan låter han sparfven
fara fri för sin välgärning. Häraf flyter äfven en härlig lärdom för
de otacksamme.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:12:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/20/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free