Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Wollimhaus (Gyllenborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som trögt, lutande, drager sigh fram å stödjande Kryckior.
Dett är min vanliga sedh och alstedz brukliga öfning*
Handlar och här uthi, rätt som dett migh faller i sinnet
Jagh, Jagh krossar i kraas alt hvadh här älskas och ähras;
Alt iagh söfver i Sömn, som här all qvickast kan finnas,
Alt iagh dvalmar i Dvalm, som här all kiärast mon hållas,
Alt iagh qväfver i Qvaff, som här önskligt och liufligt mon
vara
Alt iagh kastar omkull, som här så präcktigt och skiÖnt är,
Alt iagh molmar i Mull, som här så fagert och kiäckt är,
Alt iagh trampar i Träck, som här fast blenker och
prålar.
Ställ tigh här an, stigh fram, skoda på migh, tror du ey annars,
Hur både tapper och rask iagh migh nu nyliga tedde.
Sij, iagh haar väldeligh kastat omkull här för mina fotter
Enn i sin spridande ungdom och qvickast’, ypperste dagar,
Alzintet achtandes modh och blodh medh trogna gemöte,
Jemte hans dygdiga, allom behagliga, liufliga lather,
Sampt hans zirliga seder, der hoos välöfvade Lärdom,
Hvar medh han syntes så könliga trotza och hyrta all andra.
Och tå han syntes nu blij sin högtärade, älskade Fader,
Kiäraste Syskon och all skiöns liufve, förtrognaste Vinner,
Til stor tröst, jämpt’ all högönskader Glädie och hugnad,
Bleff han hasteligh fält af min sinnes beröfvande Pijlar.
Ja, rätt som på grönskande Trään den dägliga Blomma,
Som medh sin ögonstärckiande fägring så täckliga lyser,
Yijsande märklige teckn medh bästa förhopning åth allom,
Att medh tijden skal mognas aff henne den ädlaste Fruchten;
Sij, då stormar och faller här ann en hiskeligh Ostvind,
Uprijfver ijdigt Regn; då tvingas den liufliga Blomma,
Skämbd och nedertryckt aff en altför olijdeligh väta;
Blecknar så bort, förvisnar, omsider förfalnar och rottnar:
Rätt uthi dylijka vijs mång’ friska behagliga Hiertan
Vinnas och tvingas uthaff min onnvijkliga strängheet.
Ja, och Menniskian är som en Sömn, som sväfvande Skuggan:
Hastliga kommer, rinner och svinner och blifver til intet;
Och när en aldrigh å minstom hvart täncker, troor eller affveet,
Sij, då månd’ iagh vara för handen och hafva befängslat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
