Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julian a.
Ach säij: hvar är Hans Kropp? Bär honom hijt,
At på hans bleka läppar mine må
Sig evigt fästa, och des lijf blij återkallat
Af gråt och skrijk. Men tänck, med hvad forbrå’nde
upsyn
Han skulle se mig an och vända bort de ögon,
Som aldrig, i dess lijfstijd, kunde mättas
Af min åskådan . . .
Men I, som varit all min ofärds skull och ursprung,
I mine ögon, I, hvars flijt at Er förställa
Nu lönas rätt, I, som, uproriske mot hiertat,
Des högsta åtrå dölgt, I sku’, till rättvijst straff,
♦ Härefter slutas mot alt, hvad Er fägna kan.
Med Rättkiärs döda mull iåg nu evärligt vijgd,
Vill änckelijkt hans bittra död beklaga,
Till des hans graf blijr mig en liuflig brudsäng.
(Går ut gråtande.)
Rättkiär.
Hvad död är intet liuf, när den beklagas så!
Jag måste föllja.
Rådväl.
Neij min san, I skall blij q var.
Utan 8kiämt, min hiertans otålige Grefve, var intet
så skräcklig siälkiär. Min läkedom har eij ännu nått all
sin värckan. Hon måste först kasta sig på sängen, taga
örngåtet i famn och kalla det Rättkiär; kiäre, skulle hon
väl dermed giöra något mer, än I tusende gånger giordt
för hennes skull?
Rättkiär.
Neij, det är fuller intet utan. Men . . .
Rådväl.
Här giälla inga Men . . . Grefve, lät henne man
tillfyllest och med nogsam ånger öfverväga den olycka,
hennes spåtskhet tillskyndat henne. Lät henne sörja, säijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
