Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christoffer Leyoncronas vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon och dhenne herden, sona kom till henne, när hon
be-tracktade soolenes behagliga nedgång och effter vanan dher
hoos klagade ååt sitt älende, ey behagligen ansee, vthan
vände sig ifrån honom. Han åter igen stod och betänkte
sig, hvad han skulle giora: ty att gå till henne och tala
med henne viste hn väl vara een ting, som henne
misshagade; och att taga sig fore henne att trösta var aldeles
forgäfves. Dock kunde han intet komma af sig attlembna
henne i så bedrofliga tankar; ty steg han närmare till
stenen, dock mera attförnöya sina egna bedröfveliga tankar
af hennes ynkliga klagans åhörande, än att han skulle
tänka kunna henne hugsvala. Jag hade trott, sade han
till henne, att tijden, som rätteligen kallas dhen bästa
tröstaren och all ting plägar förandra, skulle något haa
kunnat lindra ehr sorg och förvänt ehra klageord vthi något
behagligare taal; men nu finner iag tvert emot önskan,
tvert emot förmodan dhe samma ögon rinnande, som iag
senast flödande i tårar lembnade; ehrt bröst har ännu
intet upphört sina diupa suckar att giuta, och ehr röst är
med intet mindre hiertans Ank uppfylt, än dhen tillförene
varet Callion har rätt, svarade hon; tijden är dhen, af
hvilken iag förväntar ändan uppå alt mitt klag; intet
väntar iag af tijden någon tröst: ty min sorg lärer ingen vara
mächtig att trösta, mycket mindre lärer tijdhen kunna
förvandla min ängzlan i frögdh; uthan tijden, dhen samma
tijden, som dhe mechtigaste slott och fästen om kull
kastar, som dhe konstigaste mästares behagligaste värk
förtärer, som dhet hårdaste Jern och ståål uppfräter, med ett
ord, som alt giör till intet, dhen samma tijden, säger iag,
förhoppas iag snart lära ända all mitt klag tillijka med
mig, sedan han mig genom sorg, såsom Stål gienom rost,
uppfrätet hafver. Melitte, svarade herden med een diup
suck, är altijdh samma; ville altså intet längre giora
henne med sin närvaran emoot, uthan gick sachta ifrån
henne och fölgde stranden åt, till thess han åter kom till sin
hydda igen. Under vägen uppräcknade han för sig sielf å
nyo alla Melittes ord, hon hade talat, rumet, dher hon
var på, och dhess behaglighet sampt hennes bedröfveliga
mijner, kunnandes i sitt sinne aldrig tillfyllest förundra
sig öfver hennes stadigheet, aldrig tillfyllest berömma hennes
dygdh; och slötos dhesse hans tankar icke med dagens
sluut, uthan höllo honom dhen största deelen af dher på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
