Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och, kortlin sagt, een dam, den ban ej byta skull’
Moot alla skatter och alt verldzens glitter-gull.
För then skuld blijr han säll och alt sin lifztijdh nögder,
Han har nu ett begreep aff all natursen9 frögder,
Som ofvervager Ophris dyra Steen och malm: *
Sin ädla vederhälfft och skiöna jungfru Palm.
Hon har ey mindre foog sig lychlig til at nampna,
Vår ädla jungfru brud, den affvunden måst lämpna,
Hvad han ey taga kan, hon har sitt heela alt,
Och den hon endast til sin hierte vän ha’ valdt.
Dy går hon nu med lust uthi sin heerders boona
Och bähr med största skäl sin dygd- och äbre-crona,
Sig och een redlig vän til all förnöjligheet
Men affvunden der moot til högste harm och treet,
Som huru han och alt beliuger och belackar
Alt til sin nästas meen och dess förkleening snackar,
Så måst’ han sigh lijkvähl förachtlin vunnen se
Och suupa draggen sielf af sin försmädelse.
Ha, lömske spöke, som ens nampn och ähra bryter,
När som du aldramäst af troo och ähra skryter,
Fördömde Judas, alt dit grymma haat och hoot,
Det trampas ändtlin af oskyldighetens foot.
Hon lär all oförrätt så småningom förglömma
Vår jungfru brudh, dess dygd står dheri at berömma,
At hon ey altijdh ondt bethalt medh ondt igen,
Fördhenskuld får hon och een lijka sinndHh vän.
Dhen afvundzraller och förtahl så myckit våhlar,
Som hvad Diespeter i villa vattnet måhlar,
Een ährlig ting hoos dhen, som rätta skilnan veet
På svart och hvitt, beskedh och obeskedligheet
Ett mogit sinne är för ädelt sig att kränka
För afundh ell’ ehns på dhess nedrigheet at tänka,
När hunden morrar och med rädda tänder slijtz,
Lät skällan länge nog, fast han man intet bitz.
I högst förnogda två, dhä’ tijdher at iagh stahnar,
Cupido mig der til medh allfvare förmanar,
Som vill för öfvrigt ha’ berömm på dhenna oort
För dhen triumph, han har i Palm och Pärlor giordt.
Nu står ey meer igen än slutlin til at önska,
Dhet edert ächtenskap må städze groo och grönska,
At Abram Isaach och Jacobs stoore Gudh
Dhet unga hionelag, vår brudegum och brudh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
