Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så de lefde; men ej om krigets Tåldiga idrott
Lade sig vinn, ej väpnade sig med huggande svärdet.
Lansar, bågar och spjut ej kände de, och de behöfde
Sköld ej heller, och klubba. O, J lycksalige Gubbar!
I de tider, då Kyros, bland samtliga Perserna ypperst,
Med allsegrande vapen i skräck all jorden försatte,
Medan Hellenernes prål, och samtliga verldens förfäran,
Store Alexandros, ail jorden svämmade öfver,
Med okufvelig flock förstörande menskor och stader;
Medan en väldelig här derefter af Romerska kämpar
Samtliga slägten, som bo allseende solen inunder,
Bragte inunder sitt ok, igenomströmmande verlden:
Då imellertid Finnonias folk i tryggade hyddor
Oförfärade sutto i ro eller skötte sin åker,
Alldeles frie, och gåfvo sin hyllning åt fädernedrottar
Sjelfmant; icke då våld fanns till bland dessa, ej nödtvång,
Och ohörsamhet ej. O, J lycksalige Gubbar!
För Fornfinnarna éf — vår tid vill annat — en högre
Lyckas mål rum egde ännu; högst sälle de voro,
Men till er fattiga själ, o ve, uråldrige fäder,
Voren J dock, o ve, rätt olycksalige länge;
Känden ej Fadren och Skaparen, ej den rätte Försonam,
Ej Guds finger, som är Hugsvalarn för krossade hjertan,
Meu afgudar J dyrkanden alle och buren ert offer
På altaret åt dem, som utan lif eller tanke,
Utan ögon och öron, blott trädbeläten voro.
Fadren i himlars höjd, miskundelig mera än någon,
Med medlid8amhet skådade an det dårliga väsen,
Samt omsider, änskönt Finnonerne fiender voro,
Tog dem till vänner åt sig, förstörde de falsklige gudars
Bilder och uppenbarade sig för de arma, ocb lärde
Känna de Ljusets bud, hnr han Sjelf, sann Gud är att dyrkas.
Ack, mitt fäderneland, en lyckelig stund var mig denne,
Som först bragte från Gud slik nåd; långt sällare var dock
Den, då du irrande långt, långt bort från den endaste rätta
Stråten, bedragen utaf illfundige Romerske ^restens
Ränker, som ärades högt då ännu krine^vidaste jorden,
Återfördes tillbaka igen på riktiga vägen,
Som gudskickade mannen dig lärde, den store Lutheros.
Nu, hvad finnes väl skönt, hvad finnes behagligt i verlden,
Både till kropp och till själ, hvarmed ej mine Finnoner
Rikt begåfvats af Gud? Ho sxulle det våga bestrida,
(Afund endast, den städs skadglade), att ej bland de första
Folken uppå allherrskande jord Finnoneme räknas?
Ej — jag det medger — af Pyramider, himmelens nabor,
Icke af gyllene slott eller marmorbyggda palatser
Vill Finnonia skryta; uti bredgrundade murar,
I hvitskimrande torn eller herrliga prunkcitadeller
Sätter det ej sitt fasta beskärm. Till Herren allena
Det sig förtror; hvar finnes också mer väldig en sköldborg?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
