Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
lingarna med deras stränga urval får man skaldens
bild skarpt nog ändå, hans ämnesval och intressen,
hans form och uttrycksmedel, hans syner och dröm-
mar äro oss till fyllest bekanta.
I första rummet är det, som redan sagts, naturen
som han hämtar sina ämnen ifrån. Under det att
flertalet av våra skalder än ställt sig i motsats mot
den, än nalkats den som dess nödställda och hjälp -
tarvande barn, står Karlfeldt i ett helt annat förhål-
lande till den. Han närmar sig den med förtrolighet
och gammal vänskap, han är vardagsbekant med den
i dess liv och dess arbete. Han har inte sett den genom
fönstret bara eller som artistiskt stoff, den lever och
rör sig kring honom. Han är även häri allmogeman,
naturkunnig som en sådan, som vet alla växlingar och
skiften i väder och årstider, som har reda på örternas
egenskaper och växtsätten likaväl som djurens vanor
och beteende. Det blir aldrig något svagt och svävande
i hans ord, det blir tidsmålningar av full veder-
häftighet, som »Visa i enskogen»:
När skogens enar stå i rök
tar häggen floret på,
då visslar svala, ropar gök,
att jag må linet så.
Hans landskapstavlor spegla därför med en sådan
trohet, att jag misstänker de äro knutna vid en viss
vecka, för att inte säga dag av året. Detta kan medföra
en smula bundenhet vid stoffet, men det ger alltid
must och märg. Ja, någon gång blir hans dikt rentav
väldig, går ned i vårt sinnes dunklaste och mest oför-
klarade djup, halvt och helt omedvetna förnimmelser
av samband med de osjäliga varelserna, urmänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
