Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På gränfen emellan den äldre och nyare
folkdiktningen ftå en del fånger vid folkets högtider, fåfom
Val-borgsmefsafton, midfommar, jul, af hvilka annars flertalet
bevisligen har ett åldrigt urfprung (få
»trettondagsftjer-nan», »Staffans vifa» m. fl.). De äro merendels i
vexel-fångs- eller lekform och tillhöra fålunda det dramatifka
området, hvilket vi förft fenare fkola beröra. Af ungefär
famma flag, men i afgjordt nymodig ton diktade, äro de
många beväringsviforna, der dock ofta nyare konftpoefi
inträngt och förftört det naiva i uttryck och form.
Så-fom ett vackert exempel på motfatfen, eller en rätt
fam-manfmältning af folk- och konftpoefi, meddela vi
följande äfven för fitt vackra fångvis utmärkta beväringsvifa
från Rome hed i Dalarne:
Hurra! Här komma de goffar
Så glada te’ Roma i rök och i dam;
Modet i bröflet det bloffar,
När Dalabeväringa rycker fram.
Hör trummorna de dundra >
Bland Dalagoffar hundra;
Och gäller det fi’nder, få veta vi rå’:
Ladda och fkjuta och rafkt gå på!
Spring inte, flickor få rara,
Faft modiga goffarna bära gevär!
Än ä’ dä’ vifft ingen fara;
Stå ftilla och flilla, ja, kom ofs när!
För fi vår hela fkara
Dä’ ä’ fäftmänner bara;
Men gäller det fi’nder, få veta vi rå’:
Ladda och fkjuta och rafkt gå på! I
I denna fångmarfch återfinna vi omqvädet, hvilket
annars ej på långt när fpelar den roll i den nyare
fven-fka folkdikten fom i medeltidsvifan. Orfaken ligger i
öppen dag. Omqvädet är till fin upprinnelfe alldeles af
famma art fom kören i den antika tragedien: det är ett
idealiferadt uttryck af åhörarnes reflexion eller känfla vid
förnimmandet af den Ikildrade händelfens förlopp. Men
naturligtvis har det nordifka omqvädet ett djupare, mer
inåtvändt och fammanträngdt fkaplynne än den grekifka
kören. För att ge den fornnordifka känflan luft äro
nå-grä rytmifkt återvändande ord, i hvilka grundftämningen
hos dikten äterklingar, tillräckliga. Det fkulle föra ofs
från ämnet, om vi ville i enfkildheter uppvifa
förhållandet eller ådagalägga, hvilken koncentrerad, mufikalifk
poefi deffa omqväden ofta innehålla. Vi anmärka här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
