Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försvarsfrågan
.
»Kommen ihåg, att I ären svenskar!» — så löd en gång det tillrop,
hvarmed den unge svenske konungen i slaget vid Lund eldade sina
trupper till kamp och seger. Samma rop genljuder åter utöfver all Sverges
landamären uti den försvarsrörelse, som nu håller på att väcka vårt i snart
80-årig fred inslumrade folk.
Som bekant var det de svenska kvinnorna, som först satte denna
rörelse i gång. Månne alla svenske män märkt det nesliga i detta faktum?
De, som ej själfva kunna försvara sig, måste påminna oss män om vår
plikt att icke i farans stund ställa dem, ställa hus och hem värnlösa!
Och ändå finnas de, som fortfarande ej vilja lyssna till väckareropen.
Den ene säger, att vi ej behöfva försvara oss; den andre, att vi ej böra
göra det genom krigiskt våld; och kanske dristar ännu en annan hviska
det skamliga ordet: vi kunna ej försvara oss.
För dem, som äro nog dåraktiga att tro, att vår långa fred skulle
kunna vara ständigt, behöfva vi endast peka på historiens blodiga blad
och erinra därom, att alla Europas öfriga nationer för närvarande bära
så oerhörda bördor för den krigsrustning, hvari de stå väpnade, att de
redan af ekonomiska skäl tvingas att förr eller senare låta det världskrig
utbryta, efter hvilket man först i någon mån kan hoppas på den politiska
möjligheten af en partiell afväpning.
Lika dåraktigt är deras tal, som förmena, att vi borde värna vår
själfständighet blott genom traktater och neutralitetsförklaringar. De
glömma den gamla sanningen: »si vis pacem, para bellum». Så länge,
som en af Europas stormakter ännu står på eröfrarepolitikens barbariska
utvecklingsstadium, och fortfarande nationalhatet sår sin groddsäkra
draksådd på gränsen mellan det europeiska fastlandets främsta kulturnationer,
— så länge är det ett oförlåtligt lättsinne att trygga sig till andra
traktater än dem, för hvilka man har makt att tilltvinga sig någon respekt.
Egendomligt nog får man ofta höra de fredspredikande sirénrösterna från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0009.html
