Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om människans ställning i naturen.
"Väl dväljas Gudar, Helge, i Disarsal.
Men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar
Så långt som tanke flyger, bo höge Gudar."
»Människan är skapelsens krona», och vi tillägga i viss mening dess herre,
om än ej dess envåldsherskare. Ingen, hvilken världsåsikt han än må omfatta,
tviflar därpå. Meningsskiljaktigheter inträda först, då fråga uppstår därom, hvari
hennes supremat består, huru långt det sträcker sig, och huru hon fått det.
Det består efter vårt förmenande mindre i makt öfver naturen, ej ens i
förståndets medvetenhet och viljans afsiktlighet — såväl det ena som det andra
må vara förutsättning och medel — men själfva prerogativets väsende ligger i
medvetandet om personlighetens adel och om en därpå beroende fordran att i
vilja och handling göra denna adel gällande.
Saknas då detta helt och hållet hos djuren? Själfva personlighetens adel
sakna de visserligen efter vårt förmenande icke, ty allt är enligt vårt
förmenande innerst personligt, icke blott i den bemärkelse, att det är objekt eller
innehåll i ett personligt lif (människans), utan äfven i den, att hvarhelst en
kraft röjer sig, denna innerst är i sig själf personlig. Men ej heller allt
medvetande därom kunna vi frånkänna djuren. Någon rent oöfverstiglig klyfta
mellan människa och djur känna vi visserligen icke, minst af allt på denna
väg. Vi känna mycket litet djurens själslif, men nog kunna vi påstå, att alla
analoga till hvad man inom vissa filosofiska skolor kallar förnuftigt lif, ej helt
och hållet fattas hos djuren. Hunden, det djur människan vanligen har lättast
att iakttaga, ser tvifvelsutan i sin husbonde något, som ej allt för mycket
afviker från de lägst stående folkens föreställningar om sina gudar, sins emellan
intaga ock individer af detta släkte en viss kutym, som röjer åtminstone respekt
för fäderneärfd sed, och den däremot bryter blir ofta af kamraterna
exemplariskt afstraffad — allt röjer det gryende medvetandet om ett böra. Öch
troligen saknar ej heller hunden allt intresse för sanningen för hennes egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0612.html
