Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
vrår en och annan subaltern byråkrat, en länsman, en konduktör eller
stationskarl på en bibana kan tillåta sig brutalitet i skydd af sin
ämbets-mannamyndighet — öfversitteriet kommer i stället "nedifrån": från
publiken, allmänheten, menige man eller dem som föra dessas talan. Icke från
"auktoriteterna" således, utan från den motsatta polen. Fadren är mera
sällan en öfversittare, men sonen desto oftare. Husmodern mera sällan,
men husjungfrun oftare. Arbetsgifvaren mera sällan än arbetaren. Prästen
mera sällan än åhöraren. Statsrådet mera sällan än riksdagsmannen. Kungen
får vara höflig, men tidningsmannen, som kritiserar hans ord och gärning,
behöfver det icke. Det är — säger pessimisten — hela resultatet af "den
stilla revolutionen". Han kunde möjligen också vilja bekräfta sitt
resonnemang genom att uppvisa analoga resultat från de länder, där revolutionen
icke varit stilla. Den revolutionen födde ett öfversitteri nedifrån nästan
utan motstycke i historien. Han kunde peka på samtida förhållanden från
revolutionens moderland. Carnot var visserligen — såvidt som man kan
döma därom på afstånd — ingen öfversittare; åtminstone synes hans yttre
uppträdande hafva haft till ögonmärke att undgå hvarje sken af att vara
det. Men Caserio, Ravachol — och hela raden af den röda falangen —
de äro de präktigaste öfversittartyper man kan vilja se.
Enhvar dömer efter sin tro. Så mycket kunna vi väl emellertid vara
ense om: ännu är icke den gyllene tid kommen, då ingen öfversittare
finnes. Skall den komma? Sannolikt först då, när "lejonet äter strå såsom
oxen". Att de drömma blott en fager dröm, som tro, att man skulle få
bort öfversitteriet, om man lyckades afskaffa den på en viss tid förefintliga
s. k. öfverklassen — det bör man redan nu tydligt kunna se; "klassen
under" tar genast upp den fallna manteln.
Låt oss nu, efter denna apologi för att frågan om öfversitteriet kan
vara en tidsenlig fråga, söka mönstra några af de gängse former, hvari
denna företeelse uppenbarar sig.
Det måste vara en ovanligt god grund för öfversitteri att ständigt
lefva i den tanken och omgifvas af den åskådningen, att man genom själfva
födelsen är alldeles a priori öfverlägsen sina medmänniskor. Den, åt hvilken
födelsen skänkte börd, kunde i gångna tider lefva i den stärkande
vissheten att äga en öfverlägsenhet, som icke kunde tagas ifrån honom.
Därför var det nästan underligt, att adelskapet icke medfört mera öfversitteri
än det verkligen gjort. Det låter sig kanske förklaras däraf, att med
adelskapet ärfdes mycket annat, som gaf en verklig grund för
öfverlägsen-heten. Därför framträdde öfversitteriet på bördens grund säkerligen mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
