Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 OM ÖFVERSITTERI.
vinna sina egna ståndpunkter. I en sådan utveckling ligger ofta
karrika-tyren af framåtgående: ett framåtgående i öfversitteri.
Här ligger nog en fara för alla som vilja vara moderna och
tidsenliga. Vår tids vise argumentera oerhördt ofta med det skälet: det är
tvåhundra år sedan man tänkte så. Det beror på, att man i sitt
tidsmedvetande känner sig så öfverlägsen, att man icke behöfver motivera. Men
att en sådan öfverlägsenhet ofta endast är af subjektiv giltighet, uppvisas
i regeln af nästa tidehvarfs kritici. Vill man se klassiskt historiska
gestaltningar af världsåskådningarnas öfversitteri, har man god tillgång på
sådana i förra seklets upplysning med dess myckna tal om föregående tiders
mörker och barbari. Man höre t. ex. tidehvarfvets heros, Voltaire,
förklara Pascal eller skrifva om den Orleanska jungfrun för att se huru en
liten själ sätter sig öfver de större. I de gustafvianska kretsarne hos oss
var Gustaf Adolf en löjlig "kung Orre". I dess litterära värld gällde
Shakespeare som en barbar, folkvisan som slagdänga o. s. v. — allt
sådant, som sedan rubricerats bland bevisen på det stolta
upplysningstide-hvarfvets andliga inskränkthet. Men mycket tal i vår tid om gångna tiders
andliga företeteelser klingar alltför likt det flydda seklets och är nog ett
bevis på samma omotiverade storhet i egna ögon. När en
naturvetenskapsman yttrar sig om Augustinus — jag minns exemplet från någon tysk
författare — så låter det, som komme han därmed i beröring med en
lägre stående själsvarelse än han själf (de flesta af hans fack skulle väl
också rent af anse det under sin värdighet att syssla med dylika
antikviteter). När den geniale pamflettisten Brandes träffar på sådant, som icke
borde finnas i århundradets litteratur, så kan han knappt säga något värre
om författaren än — ungefär hvad han säger om Chateaubriand — att han
vill återföra poesien till den bibliska poesiens ståndpunkt. Ej underligt om
våra eftersägare i tredje led voro än mer öfverlägsna.
Bekant är det "odium", hvarmed olika andliga riktningars
representanter, äfven närstående riktningars, möta hvarandra. Odium teologicum
är särskildt beryktadt för sin bitterhet. Denna bitterhet låter sig nog
förklaras af det öfversitteri, hvarmed den ena riktningen behandlar den andra,
och som gör, att man ej ens vårdar sig om att taga reda på dess
tankegång. Att behandlas med dylikt öfversitteri är en pröfning för tålamodet,
som icke mången består. Teologerna bestå det i regeln ganska klent.
Exempla sunt odiosa. En klen tröst är, att det finns också ett odium
po-liticum, medicum, philosophicum o. s. v.
Det finns en nemesis divina. På detta område visar den sig däri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
