- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
17

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17

förändring af tron. "Förr trodde jag, att han var öfverlägsen; nu tror
jag det icke."

Möter jag exempelvis en människa, som är nära att krypa för den
tjocke materialisten — öfversittaren, som förklarar alla trons ord för fraser
— så vill jag säga: blif icke rädd! För honom är det fraser, men däri
ligger ingen öfverlägsenhet. Den som tror är den öfverlägsne. Det låter
sig när som helst praktiskt bevisas, likasom det är historiskt bevisadt.
Tappar man blott icke koncepterna, så är det icke farligt.

Det är alltid nyttigt och hälsosamt att spörja efter öfverlägsenhetens
grund. Det reducerar stundom storheten betydligt. Om en person eller
en tankeriktning på populi dyrkan baserar en tryckande storhet, så bör
man besinna huru lös grunden är. Man vet ju, att samma populus som
förlänat riket och makten och härligheten har befogenhet att taga tillbaka
den gudomliga värdighet det förlänat. Så sker också vid nästa tronskifte.

Träder en öfversittande tidsriktning, som t. ex. den för någon tid
sedan hos oss braverande "unga" riktningen, oss till mötes, så är det ett
dåligt medel att ynka sig öfver den, klaga öfver den, larmentera emot den.
Det stärker blott aktierna i de öfverlägsnes ögon. De ha onödigt roligt
åt vår jämmer. Och att inskrida med lag mot sådana tidsriktningar
behöfves ej, då man har andliga resurser. Det hjälper också sällan. En
rektor, som söker ingripa med skollagens strängaste straff mot penalismen,
lyckas knappt åstadkomma något annat än för en tid återväcka den till ett
konstladt lif. Här är fråga om trossaker, som man ej kommer åt med yttre
vapen. Bättre än att under jämmer slåss med öfversittarne är det redan
att skratta åt dem. Mot det blaseradt öfvermodiga tidslynnet är humorn
ett godt motgift. I färskt minne är det, huru hos oss en författare med
godt lynne lyckades så godt som slå ihjäl hela den pessimistiska
öfver-sittarlitteraturen med dess ynkedom. Det gick så långt, att dess
representanter sedan försökt ett skratta de också — fast det gått klent.

Men det finnes ännu en slags öfverlägsenhet, inför hvilken allt
öfversitteri kommer till korta. Jag menar den, som Kristus framhöll en gång,
när hans läijungar spelade öfversittare. Han kallade fram ett barn och
ställde det midt ibland dem och sade, att den var störst, som ödmjukade
sig som barnet.

Ja, barnet, det verkliga barnet, vinner den fullständigaste seger gent
emot öfversittaren. I sin "tro", sin förmåga af beundran, af "hög
värdemätning", sitt behof af att älska och sätta högt, att lära af allt och alla,
begynner det en ny utveckling — den radikala motsatsen mot all deka-

Svtnsk Tidskrift 189J. 1. a

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free