Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
SVENSKT HVARDAGSLIF. 36
af ologiska. Språket är till för att meddela tanken, och ju bättre det fyller
denna sin hufvuduppgift, desto större förtjänst har det. Hos våra båda
författare smyger sig stilen lätt och smidigt efter ämnet; den är enkel, naturlig,
klar, ofta kvick och fyndig. Sigurd tycks aldrig behöft söka uttryck för sina
tankar, och Snorres verser löpa så lätt och ledigt, som funnes ingen rimnöd
till i världen. Ämnena för deras produktion ha också intet gemensamt med
spekulationens dunkla sfärer och fresta dem ej att använda symboliska och
filosofiska termer och talesätt.
De båda författarna vinna popularitet också därföre, att de hafva något
att säga, som ligger dem på hjärtat. De skrifva ej för att underhålla hus och
hem, ej för spis och pris, — att sådant följer med är naturligtvis högst
angenämt, men dock ej hufvudsak. De skrifva, liksom fåglarna kvittra, emedan de
ej kunna annat. Att Sigurd, tidningsmannen, stundom motvilligt griper till
pennan och då och då nödgas gifva sin landtliga pegas ett rapp, bör betraktas
som undantag, hvilka ej strida mot det ofvan sagda. Båda äro originella, och
stå utanför omgifvande smakriktningar. Äfven utanför många moderna
idériktningar, t. ex. den, som spekulerat bort begreppen rätt och orätt, dygd och
last. Skillnaden dem emellan uppfatta dessa skriftställare både lifligt och varmt.
Sympati och kärlek, indignation och afsky växla hos dem; och båda äro mäktiga
af den numera sällsynta förmågan att kunna beundra. De sympatiska känslorna
framträda varmast hos Sigurd;—»han har hjärta» säger en; andra beskylla
honom för sentimentalitet. Men indignationen öfver fåfänga och slöseri, afund
och förtal, öfvermod och vingleri är hos båda samstämmig och har kanske funnit
sitt kraftigaste uttryck hos Snorre, som är mer satiriker än humorist. Sigurd
tvärtom.
Ofvan är anmärkt, att dessa skildringar äro mindre speciella än generella.
De sysselsätta sig mindre med sällsynta andliga abnormiteter än med de
allmänna, andliga brister och dårskaper, som vidlåda släktet likt envisa kroniska
åkommor, hvilka störa lifsglädjen och lägga grunden till de akuta utbrotten,
då individen dukar under i brott, vansinne eller annat elände. Sanningen i
bådas teckningar af dessa gängse miasmer i den oss omgifvande andliga
luftkretsen träffar läsaren som ett beaktansvärdt: Gif akt! hvilket gör så mycket
större verkan, som det icke framkommer i doktriner, teorier och förmaningar
utan i berättelser på vers och prosa, så kvicka, slående, ofta lustiga, att
smakligare moralpredikningar väl aldrig förekommit. Därmed dock ej sagdt, att
Sigurds alltid äro smakfulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
