Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
I TYRINGERWALD.
växa i anspråk allt efter som de aftaga i storlek. Och hvarje storhertig eller
furste eller grefve skall hålla hof, skall äga flera residens och lustslott och —
skatterna bli så höga och folket blir så armt. Lägg så till, att å de orter,
där jordbruket står i högsta blomstring, ej sällan den gyllne vaggande grödan
på åkern måst försäljas till i spannmål spekulerande judar — så kan man förstå,
att tyringerfolket ej är rikt! Judar hatas djupt och innerligt här, och för en
person af denna ras öppnar bonden ej godvilligt sin dörr, som eljest slås så
vänligt och gästfritt upp för den trötte vandraren. Denna fattigdom förklarar
äfven den »snikenhet», som den ytlige betraktaren tillvitar detta folk. Den
förklarar ock, att folket, som ej alltid kan lefva på sitt landtbruk eller sin knappa
arbetsförtjänst, måste söka en viktig binäring i sitt lands skönhet; därför — liksom
hvarje borgruin, hvarje dal har sin saga, så har också hvarje by sitt »Bad» eller
sitt »Sommerfrische» och är hvarje någorlunda beboeligt hus en »Gasthof».
Bönderna stå lågt och äro i alla hänseenden den starkaste motsats till
norra Europas själfständiga, välbärgade landtbefolkning. Tänka sig en af dessa
förslafvade tyringare med säte och stämma i riksdagen i Berlin! Stackars
socialt förbisedde bonde, mången gång kanske knappast bättre aktad än
hunden, som drar hans lass — när han äger en hund!
Ty allt för ofta får kvinnan tjänstgöra i dennes ställe. Jag såg här,
just i Werradalen, kvinnor icke blott köra plogen, utan äfven draga den. Det
är kvinnor, som afmeja säden och inbärga den, i senare fallet visserligen med
tillhjälp af korna, med hvilka de hafva en viss frändskap: små och spensliga,
får både den ena och den andra draga tunga lass. Kvinnan åligger det
vidare att sköta höbärgningen och understundom valla boskapen i skogarna;
kvinnan skall ombesörja allt inom hus och i ladugård. Om vintern spinner hon
ull eller flätar hon och barnen vackra små korgar; om sommaren skall hon
sälja dessa varor. Med väldiga bördor på ryggen och ofta bärande sitt
minsta barn insvept i en flik af sin missklädande blå kattunsslängkappa vandrar
hon omkring för att till de resande få sälja någon liten hemslöjdartikel. Men
för att äga rättighet härtill under 3 månader får hon erlägga en skatt af 20
mark. Och då inskränker sig rättigheten till ett visst litet område, t. ex. det
som representeras endast af Liebenstein eller endast af Friedrichroda.
Hon skall äfven tänka på vedförrådet till vintern. För andra 20 mark
köper hon sig rätt att plocka vindfallna grenar i de väl skötta hertigliga
skogarna, där träden stå som linjeregementen. Med stora risknippen på ryggen
vandrar hon många gånger om dagen från skogen till hemmet, krökt,
skrumpen, brun och farad i ansiktet, redan vid 30 år en gumma — med vemod och
tungsinne i blick och ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
