Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Det är ingen öfverdrift, om man säger, att en mera hänförande
sommar-vistelseort än Liebenstein är svår att finna. Dess luft är i sanning som
»sammet», och dess skogar härliga — men öde. De stå liksom väntande,
öfvergifna och sträcka förgäfves ut sina yfviga grenar till svalkande löfhvalf: den
modebölja, som för en tid gjorde platsen så besökt, har dragit sig tillbaka och
efterlämnat tomhet. Därför är det helt melankoliskt att vandra eller vistas i
kurortens väl ordnade anläggningar och skogsparker. Man föredrar att kasta
sig in i det brokiga turistlifvet och göra utflykter till sidodalarna, framför allt
till slottet Altenstein, hertigens af Sachsen-Meiningen sommarresidens.
Man följer ett stycke den skuggrika, folkuppfyllda landsvägen, möter små
flickor, hvitklädda och med blomsterkransar i håret; tre och tre och hand i hand
gå de till barnfest i Liebenstein: man ser dem komma Öfver ängarna och från
smala, mörka skogsstigar: det är, som om älfvorna stämt möte vid Burg Steins
gamla fäste!
Vid fabriksbyn Schweina viker man af till Altensteiner Höhle, en af dessa
märkvärdiga grottor, som här och hvar finnas i dessa kalkstensberg. Denna
upptäcktes för ioo år sedan. Man inkommer först i en lång smal gång, som
efter hand vidgar sig till stora hvalf med galleriliknande sidogångar, af hvilka
långt ifrån alla ännu äro undersökta; så t. ex. går man förbi ingången till en,
i hvilken tvenne grufarbetare för ett par år sedan gingo två timmar utan att
finna dess slut, hvarefter de af fruktan vände om.
Man har naturligtvis fackelbärande förare med sig, och själf utrustas man
med en tamburinliknande bricka med flera ljus; luften är iskall, fuktig och
skämd af osunda ångor samt af rök från de illa lysande facklorna; då och då
höjer föraren armen och belyser någon mörk afgrund, nedanför hvilken man
hör ett doft brus — det är från den underjordiska ström, som bildar en liten
svart, djup, vindlös sjö, vid hvars strand är förtöjd en båt. Vår Karön stiger
i; tysta och något kusliga till mods följa vi — underjordens skuggor — efter;
att det ej är andeväsen, som embarkera, märkes dock, ty båten vippar och
vickar, och en 13 års flicka med lång ljus fläta tar sin far om halsen och
gråter så högljudt, att det ger sällsamt eko längs den tysta sjöns klippstränder. Så
stöta vi ut och nalkas en konstgjord och illa motiverad »idyll» af hvita blommor
kring en hertiglig byst; högt ofvan oss glänser det till; det är ett nytt sällskap,
som är i antågande; dess förare, stannar vid en afsats och lyser ned på oss i
djupet; skuggorna dansa och hoppa under hvalfven, det svarta vattnet glimmar
ett ögonblick — så är det åter mörkt, och kölden kännes mera genomträngande.
Man rent af jublar till, då man åter är ute och Tyringens ångande skogsluft
åter slår emot en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
