Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 I TYRINGERWALD.
ett »gothaiskt» värdshus; båda ha utsiktstorn, små butiker och höga stänger,
från hvilka flaggorna smälla och fladdra. Här är i dag centrum för
tyringer-lifvet: man får med knapp nöd en liten plats uppe på det högsta trätornet,
som i den starka blåsten vajar och vippar betydligt. Man ser och man ser:
mörka bergskupoler och blå bergskedjor — Schneeberg och Schmtlcke,
Hörselberg och längst bort Broeken å Harz; liksom i en cirkel omgifva de detta
landskap af skogar och dalar, städer och byar, ruiner och borgar; västerut
ser man i töcken den lätt igenkänliga konturen af Wartburg och österut de
tre ruinprydda bergstoppar, hvilkas borgar, »Drei Gleichen», fordom voro så
mäktiga och romantiska. Ty huru har icke legenden och folksagan
omhändertagit korsfararen, den tappre grefve Ernst af Gleichen, han, som fången i de
otrognas land vann den sköna prinsessan Meleksalas kärlek, så att hon med
honom flydde till hans fjärran borg, sedan påfven välsignat och hans i hemmet
troget bidande gemål, den högsinta grefvinnan Ottilia, samtyckt till ett
dubbeläktenskap. Huru ofta hade jag icke som liten flicka i mina sagoböcker läst om
detta lyckliga »dreiblättrigen Kleeblatt», som lefde i frid, dog i kärlek och
sedan århundraden hvilar i samma graf! Sagan var sanning. Där borta finnes
ännu borgen, och grafven — också vid den hade jag nyligen stått; i Erfurts
döme ligger ännu stenen, som visar grefvinnan Ottilia med en spegel i handen,
en sinnebild af hennes klokhet; vidare den sköna saracenskan, smyckad med
furstekrona, samt mellan dem båda grefve Ernst, stödd på sin vapensköld.
Simmande töcken samlades emellertid allt mer nere i dalarna och skymde
emellanåt utsikten, gledo åter undan och läto här och där en ljusstrimma skarpt
falla öfver en liten bit af landet nedanför: här såg man plötsligt framskymta
den vänliga staden Götha med en öfvervägande röd förgton, liksom en
hopgyttring af idel tegeltak; där borta tittade byarna Kabarz och Tabarz fram ur
en annan remna i töckenslöjan — så drefvo molnen åter samman, och man
stod, själf visserligen i solsken, men liksom afskuren från hela världen.
Så ljuder från skogarna valthornsklang upp genom dimmorna, välkända
toner, ty »der Trompeter von Seckingen» är synnerligt populär bland
droskkuskarna i Tyringen. Man beger sig ned till det »gothaiska» hotellet, köper
i förbifarten »ein Andenken von lahmen Mann», som smutsig och vanför i
ett litet bås säljer solkiga utsiktskort, försöker förgäfves få plats vid table
d’höten, försäkrar sig i stället om ett litet bord i det fria och släcker sin
hunger och törst med »Rehbraten» och litet »Oppeheimer». —
Man lämnar naturligtvis ej dessa trakter utan att göra en tur ned åt
Tyringerwalds sydligaste del, öfver Ilmenau och Gehren till Schwarzburg. I
den »fria bergsstaden» Ilmenau stannar man något för att om än så flyktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
