Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige är ett kapitalfattigt land. Det är tämligen naturligt att så
skall vara.
Se vi oss omkring bland våra inhemska näringsgrenar och göra oss
den frågan, hvilken af dem som kan anses vara den mest vinstgifvande,
så lär väl svaret knappast kunna blifva något annat än att det är handeln,
som lämnar den största förtjänsten. Söker man bland landets kommuner
efter de rikaste och mest blomstrande, så återfinnas dessa i främsta
rummet bland sådana, som på grund af sitt läge fått sin betydelse såsom
handelsplatser. Och på samma sätt är det med länder och nationer.
England, Holland och Frankrike med sin kolonialhandel, Tyskland med sina
gamla Hansestäder, Danmark med sitt Köpenhamn äro alla rika länder, till
hvilka de kapitalfattiga i första hand pläga vända sig, när de genom lån
söka fylla sina behof af penningar; och samma mäktiga ställning intog i
äldre tider Italien, så länge dess städer behärskade världshandeln. Det
är den internationella handeln — mellan- och transitohandeln — som
skapar ländernas rikedomar; och sedan varuhandeln inbragt de första
kapitalerna, kommer penninghandeln — bankir- och äfven lotterirörelsen —
och mångdubblar vinsten.
Sverige åter med sitt afskilda läge i en utkant af Europa har aldrig
varit synnerligen ägnadt för internationell handel och aldrig haft några
egentliga tillfällen att lägga an på samlandet af kapital. Det är därför
ingenting att undra på, att vi härutinnan blifvit efter andra nationer med
mera gynnadt läge.
Men denna brist på egna kapital är en verklig hämsko på landets
ekonomiska uppblomstring. Visserligen kunna de penningar, som
behöfvas för upparbetandet af våra naturliga hjälpkällor, lånas upp i utlandet
utan allt för stora svårigheter i de flesta fall; och man hör ofta påstås,
att det är fullkomligt likgiltigt om vi arbeta med egna kapital eller med
andras. Ja, det är så: ungefär lika likgiltigt som det är för en
landtbrukare om han sitter på ograveradt hemman eller har det intecknadt, så
att han knappt ser sig god att betala räntorna. Det är räntorna på det
lånade kapitalet hvilka tära på den ekonomiska kraften, vare sig det gäller
en individ eller ett land. Och för Sverige äro dessa till utlandet gående
årliga räntor utan tvifvel mycket stora; inberäknadt amorteringar torde
de uppgå till minst 40 millioner kronor om året, motsvarande kanske 5 %
af svenska produktionens årliga afkastning.
När så är och då det synes vara högeligen ovisst, om för
kapitalbildningen i vårt land gynnsammare förhållanden någonsin skola inträda,
så borde det vara oss angeläget att icke förskingra det lilla inhemska
kapital, som möjligen kan vara eller blifva samladt. Ett sådant ingrepp
på kapitalet är dock den nya arfsbeskattningen (så länge denna
beskattning så godt som uteslutande sker för improduktiva ändamål), hvartill
idéen, som till sitt ursprung är en eftergift mot teorierna om »den sociala
klyftan», naturligtvis är importerad från främmande länder, mindre knappt
ställda i fråga om kapitaltillgång än vårt, och hos oss accepterad utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
