- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
92

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IOO

EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN.

hon ej lärt sig att tala, så skulle hon aldrig ha kunnat utveckla sig mycket
utöfver djuret.

Men huru har språket utvecklat sig? Om evolutionen är det sätt,
hvarpå skapelsen frambragts, så var språkförmågan ej någon plötsligt
meddelad gåfva. Förr än människan kunnat utveckla sig till homo sapiens,
måste hon en längre eller kortare tid ha varit homo alalus, och denna
människa hade att bilda sina ord, och, begynnande med stumma tankar
och oartikulerade ljud, bygga upp en språkkropp ord för ord, likasom
kroppen blef byggd cell vid cell. Såsom barnet, innan det lärt att tala,
med lifliga åtbörder och allehanda ljud tillkännagifver sina önskningar,
och såsom vilda stammar än i dag till en stor del meddela sig med
hvarandra genom uttrycksfulla gester, så har det från begynnelsen förhållit
sig med människans sätt att uttrycka sig. Endast småningom har hon
lärt sig talets svåra konst, hvarvid visserligen möjligheten att lära sig den
var henne gifven, och hon tvangs efter hand till försöket att bilda ord,
såsom uttryck för hvad hon ville, i det att teckenspråket, hvarmed hon
tvifvelsutan började, visade sig gagnlöst, så snart det gällde att meddela
sig på längre afstånd. Vi kunna antaga, att det första, som därvidlag
förekom, var rop och hviskningar, hvilka antogo olika modifikationer, allt
efter som de skulle uttrycka olika önskningar, en viss belägenhet m. m.
För de henne omgifvande föremålen, i första hand djuren, fann hon på
att bruka särskilda ljud, hvilka allt mer utbildades, så att de antogo
karakteren af verkliga ord, och på detta sätt gick det under tidernas lopp
framåt. Förutsättningen härför är naturligtvis, att människan utvecklat
sig till en viss grad af intelligens, såsom å andra sidan, efter hvad redan
är antydt, öfningen att tala återverkade på den intellektuella förmågan.
Att ordförrådet under långa tider var obetydligt, förstås af sig själf, men
då de sociala förhållandena började utbildas, och de första späda
begynnelserna till civilisation framträdde, gick utvecklingen hastigare, och med
den växande rikedomen af föreställningar och tankar, blef äfven språket
bestämdare och rikare.

Äfven djuren, särskildt de högre, hafva ett slags språk, genom
hvilket de kunna meddela sig med hvarandra. Hvarför ha nu t. ex. fåglarne,
af hvilka flere tydligen ha ett språk, ej uppnått människans
förståndsförmögenheter? Bägges urfäder voro ju säkerligen desamma. Vid en viss
period måste de ha börjat gå olika vägar och sedan förblifvit för alltid
åtskilda. Fåglarne togo en väg, de vertebrerade djuren en annan. De
förra valde luften, de senare jorden till boningsort. Detta blef fatalt för
fåglarne, ty deras lif i luften gjorde det omöjligt för dem att förvärfva
sig det organ, som för den senare såsom människa framträdande varelsen
blef af den väsentligaste betydelse, nämligen handen. Är det några
varelser, som oupphörligen upptagas af kampen för tillvaron, så är det
fåglarne, men just därföre att den del af kroppen, som hos människan blef
hand, hos dem blef vingar, kunde de ej komma högre, än dit de
kommit och nu äro.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free