- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Femte årgången. 1895 /
123

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

123 BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER.



om Melchior etc. (Knipperdolling), att han ’phantiserar stor hoop’ och är något
oförsiktig i sitt tal, hvarför han icke bör offentligen predika.» Med Melchior
kan dock icke afses vederdöparen Knipperdolling, som bar förnamnet
Bernhard och hvars föregifna vistande i Sverige år 1524 (icke 1527) är minst sagdt
problematiskt. Troligen menas Melchior Hofmann, som vid angifna tid såsom
af andra källor framgår verkligen vistades i Stockholm och på hvilken
prediko-karakteristiken väl passar in.

Det skulle föra oss för långt att ingå på en detaljerad redogörelse för
den intressanta och fängslande minnesteckningen, som värdigt sluter sig till
raden af sina föregångare i Svenska Akademiens Handlingar. Den för
fosterlandets tidigare kulturutveckling intresserade skall säkerligen ej ångra en
närmare bekantskap med arbetet. För språkets rykt och ans samt stilens ädelhet
och klarhet borgar tillfyllest det frejdade författarenamnet. Åtskilliga af de
synpunkter, som af den på det kyrkliga och politiska lifvets områden så djupt
förfarne författaren i arbetet göras gällande, stå liksom formskönheten högt
öfver vårt beröm. Äfven i detta arbete erhåller man understundom
uppfriskande prof på författarens kända talang att med en fin dosis attiskt salt
krydda sina litterära anrättningar. Ett exempel må anföras. Efter redogörelssen
för det märkliga brefvet till Vadstenabröderna af år 1524 heter det bl. a.:
»Hvad som mellertid för konungen (Gustaf I) var viktigast i skrifvelsen
innehålles uti de enkla orden: ’Gudlöst är att skona kyrkans silfver, när folket
hotas af fara1, och framtiden vittnade att i denna måtto ville konungen allra
minst vara gudlös.»

A. ff. L.



Hvad är sanning? öfversättning fr&n det tyska originalets i2:te upplaga af Anna Forsell.

Stockholm 1894.

Detta är ett i många afseende särdeles beaktansvärdt arbete,
beaktansvärdt icke minst genom den ställning det intager i striden mellan de båda
principiellt skilda världsåskådningar, som sedan uråldriga tider, troligen från
människosläktets första begynnelse, kämpat om väldet öfver dess tankar och
åskådningssätt, den personliga och den naturalistiska. Enligt den förra har
världen sin grund i något personligt och syftar till ett personligt af tänkande
och afsikt bestämdt mål. — Enligt den senare är så ej förhållandet. Världen
har framgått af blind naturnödvändighet och världsutvecklingens slutmål har
med de personliga intressena intet att skaffa. Detta är, som vi sagt, en
principiell skillnad, och hvarje människa måste nog, medvetet eller omedvetet i
åsikter som i lif i hufvudsak ansluta sig till det ena eller andra af dessa
åskådningssätt.

Men därmed säga vi ej, att detta måste ske i fullständigt genomförd
form. Världshistorien är fastmer rik på blandformer, som ock är fallet med
de flesta människors privatåsikter — och väl torde det kunna sägas, att, ehuru
under tidernas lopp motsatsen allt mer både skärpts och fördjupats, ännu
näppeligen något åskådningssätt framträdt, hvilket alldeles rent och fullständigt varit
ett uttryck för vare sig den ena eller andra ståndpunkten.

Den skrift, som nu föreligger oss, sträfvar obestridligen till en personlig
världsåskådning och har i en i det hela naturalistisk tid därigenom för vissa
sin stora betydelse. Därmed förenar sig en annan just för den personliga
världsåskådningen betydelsefull tendens, nämligen den att rena gudsbegreppet
från antropomorfistiska föreställningssätt. Det blir i hvarje fall en svår uppgift
att förena dessa båda tendenser, måhända den svåraste för mänsklig tanke.
Det gäller att å ena sidan fasthålla Guds personlighet, å andra sidan denna
personlighets upphöjdhet öfver den mänskliga personlighetens inskränkningar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free