Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSKRISEN.
’73
af vederbörandes osäkerhet på sig själfve och om hvarandra, af plötsliga
omkastningar i tänkesätt och röstsiffror.
Utan tvifvel skulle landets förtroende till sina ombuds visdom och
karaktersstyrka betydligt ökas, om det vore lättare att finna den ledande
tråden i deras unionspolitik. Så som sakerna nu stå, frestas man
emellertid att härleda denna vacklande hållning från ett allt för tidigt inträde
på den brydsammare storpolitikens område. I årtionden hafva våra
kamrar så godt som uteslutande sysslat med hvarjehanda trängre
intressefrågor och grundat sina partikombinationer på enskilda klassmotsatser af
föga upplyftande innebörd. En viss otymplighet vid ovälkomna,
verkligen maktpåliggande spörsmåls behandling kan därför icke väcka så stor
förundran, i synnerhet när den starka ledningen från ofvan, förmodligen
af grannlagenhetsskäl, håller sig undan så länge som möjligt.
Rollerna äro numera ombytta. Förr var det våra växlande
regeringar, som oupphörligt på egen hand nödgades kläda skott i
unionsfrågans olika skeden, medan riksdagen satt stilla och bidade sin tid med
bibehållen krigsära. Denna iakttagande status-guo-poUtik, som kanske
varit ägnad att lugnt förbereda tankar och krafter på en i det längsta
uppskjuten konflikt, började dock förefalla några otåliga viljor allt för
tröttsam och enformig. Och tillfället greps i flykten af dem, som ville
förskaffa regeringen någon lättnad i dess pinsamma ansvar för de
evinner-liga slitningarna med Norge. Ändtligen synes det nu hafva kommit
därhän, att riksdagen, visserligen med ovana fjät, går ensam i spetsen för
den svenska unionspolitiken och betäcker regeringens långsamma
uppmarsch — eller reträtt.
Det första uppslaget till unionsansvarets öfverflyttning från
regeringen till riksdagen gafs genom 1891 års konstitutionsutskottsbetänkande,
vidtsväfvande i åminnelse. Där framkastades ånyo efter långvarig hvila
den gamla förlegade tanken om »fullständig revision», som medgifver alla
möjliga tolkningar, från unionskommittéernas oändliga pärlstickeri till en
nödtorftig hoplappning af riksaktens mest gapande luckor och kryphål.
Detta betänkande vann visserligen icke riksdagens godkännande i dess
helhet, men hade sin dryga andel i norska vänsterns valseger samma år,
hvadan riksdagen på sätt och vis kunde göras ansvarig för
unionskonfliktens ytterligare skärpning. Det blef då naturligtvis mycket svårt att
undandraga sig^ den affordrade borgensförbindelsen för 1893 års
»broderhand», som ännu kvarstår uträckt, ehuru fortfarande oöppnad. Däremot
har nu omsider riksdagen, under intrycket af den samtida förvirringen i
Norge, låtit förmå sig att samfälldt påyrka en »fullständig revision» och
det »utan dröjsmål» å regeringens sida.
Detta uttalande måste dock under föreliggande omständigheter anses,
om ej nödvändigt, åtminstone i och för sig oskadligt, så länge det icke
missbrukas till täckmantel för obehöriga yrkanden, som riksdagen
ingalunda därmed kan sägas hafva på förhand underskrifva. Fara för sådant
missbruk kan onekligen uppstå, men i så fall kommer ansvaret att ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
