Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
UNIONSKRISEN.
på dem, som göra sig skyldige därtill, icke på riksdagen. Ty om också
riksdagen åter en gång har välvilligt gått i borgen för en obestämd
politik, så har därmed i sak ingenting väsentligen nytt tillkommit. Denna
borgen gafs icke först i år, utan förnyades endast, och den »fullständiga
revisionen» är uttryckligen begränsad till »nödvändigheten af att de
anledningar till split och missämja, som ligga i de nuvarande
bestämmelsernas ofullständighet och oklarhet, skyndsamt aflägsnas». Det kräfves
sålunda icke blott en fantastisk logik, utan äfven ett särdeles rymligt
samvete, för att i detta beskedliga riksdagsuttalande finna en obetingad fullmakt
till riksaktens och norska grundlagens fullständiga omstöpning, ungefär i
den anda, som mången velat spåra hos 1891 års konstitutionsutskott. Man
kan till och med påstå, att, sedan saken en gång var bragt å bane, det
tillkom riksdagen att genom detta uttalande förebygga alla misstydningar,
liksom förefunnes inom kamrarna några böjelser att bevara dylika
»anledningar till split och osämja» eller att understödja ett separatistparti,
som spekulerar på deras tillvaro och förvärring. Men skulle tillfälle till
uppriktiga och fruktbringande underhandlingar med Norge yppa sig, då
torde 1895 års svenska riksdagsfraser ej med framgång kunna användas
som hindrande tvärslå, som ett slags motstycke till Moursunds och
Lövlands sorgligt beryktade dagordningar å motsatt håll. Det vore ju i
själfva verket att med berådt mod arbeta på vidmakthållandet och
förökandet af »anledningarna till split och missämja». Den smäleken tör
dock svenska folkets och dess regerings sunda förstånd vara kraftigt nog
att bespara oss.
Emellertid har riksdagen uträttat ytterligare ett och annat. Genom
beviljandet äfven af Norges andel i anslagen till utrikesdepartementet har
det blifvit uttryckligen häfdadt, att den gemensamma diplomatien, som
väl snart torde komma ur sitt konstlade provisoriska tillstånd, för sin
tillvaro icke är hänvisad till stortingets godtyckliga voteringar jämte
därmed förknippade infall. De båda kreditivens höjande till passande
belopp innebär en antydan om Sveriges villighet att underkasta sig
nödiga uppoffringar för sitt och unionens försvar. Något hot mot Norge
ligger så mycket mindre i denna åtgärd, som ju blott det ena kreditivet
får lyftas för andra ändamål än »vid infallande krig*, och den eventuella
nödvändigheten att nedslå ett norskt separatisttumult kan väl icke
rubriceras som »krig» i ordets egentliga och riktiga mening. Det var den
radikala oppositionen förbehållet att i missräknande vredesmod genom
sina svårförklarliga öfverdrifter understryka den tillrättavisning, som
riksdagen möjligen velat inlägga i sina beslut om de materiella villkoren för
unionens orubbade tillvaro.
Om mellanrikslagens med en viss möda framtrugade uppsägning
kan det åter knappast försäkras, att unionen eller Sveriges unionsintresse
därigenom vunnit någon bättre garanti. Hvilka anmärkningar än med
rätta kunna göras emot denna lags bestämmelser och än mer emot deras
tillämpning, så ser det dock icke riktigt bra ut inför främmande betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
