Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 UNIONSKRISEN.
’73
ket låg kurs. Folken måste bjuda till att reda sig någorlunda från fall
till fall, och de få ej så försjunka i grämelse öfver sina politiska
vedermödor, att de kasta yxan i sjön och mista hågen för det verkliga
kulturarbetet midt under statslifvets stormar. Den nationella styrkan fostras och
starkes kanske mindre genom epokgörande våldsamma katastrofer (allra
minst om sådana framkallas af rådvill ängslan), än genom seg uthållighet
och tillkämpadt lugn under förlängda svårigheter. Och en stat vinner
större aktning genom upprepade prof å de sistnämnda egenskaperna än
genom en plötslig uppryckning till otåliga kraftåtgärder.
Men att sky radikalismens eller pseudokonservatismens vädjan till
onödiga våldsamheter är ej det samma som att lägga händerna i kors.
Har nu en gång unionsfrågan kommit i ett spändt läge, då är det ju allt
skäl att begagna sig däraf för det allmänna bästa. Ju längre denna
spänning räcker, ju tydligare de därmed förknippade farorna framträda, dess
större villighet torde kunna påräknas för de oundgängliga uppoffringarna
till landets försvar, som så länge, allt intill sista tiden, varit försummadt
af vårt i fredsdvala försjunkna folk.
Och kan samma spänning i liknande riktning påverka äfven det
norska folket, hvad betyder det, om separatisternas röster för de ökade
anslagen vinnas genom hemliga förespeglingar, att rustningarna kunna lända
deras egna planer till godo? De subjektiva motiven till politiska åtgärder
ma man väl iakttaga och teckna sig till minnes, men i och för sig själfva
minska de ej de uppnådda resultatens värde. Vår egen senaste
härord-ning är ju delvis köpt genom att tillfredsställa vår allmoges lust att slippa
sina grundskatter, men sedan köpet en gång är gjordt, står den stärkta
försvarskraften kvar som stadigvarande behållning. Det är föga troligt,
att ett kraftigare väpnadt Norge kommer att tänka lika lättsinnigt på ett
unionsbrott som de ansvarslöse agitatorerna i stortinget och pressen.
Risken blir ändå för stor, om Sverige gör sin skyldighet, och det blir
en politisk uppgift att gifva den med rätta växande, sunda själf känslan
en naturlig tillfredsställelse inom unionen.
Ty det ligger i unionens och Sveriges intresse att sälja den
eftertraktade likställigheten för Norge så dyrt som möjligt. Att utleverera
den gemensamme utrikesministern blott och bart som extra segerpris åt
norska högern ofvanpå en vunnen inhemsk valtriumf, det hade varit en
högst dålig afiar, som vi också sluppit att inlåta oss på. Det skulle ju
betyda en direkt uppmuntran till den norska parlamentarismen att visa
sig jämt bångstyrig mot unionen och oupphörligt kräfva nya svenska
eftergifter, som kosta så små uppoffringar å norsk sida. Men icke mycket
bättre vore den valuta, som skulle bestå i några lagparagrafers ändring
eller tillägg. Hvad hjälper det unionsförsvaret, om den beryktade § 25
upphäfves, i fall Norge ändå icke har någon duglig här eller flotta att
i nödfall sända till vår undsättning? Och hvad båta oss några
nyaunio-nella pappersbestämmelser om skyldigheterna mot det gemensamma för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
