Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
UNIONSKRISEN.
De advokatoriska spetsfundigheterna och skruplerna måste maka åt sig
för allvarligare eftertanke.
Att afvisa eller i hastigheten afbryta underhandlingar med Norge,
därför att en törhända antagen dagordning i stortinget månde förefalla
litet skrufvad och besynnerlig, eller därför att somliga eventuella förslag
från norsk sida synas oantagliga för Sverige, — det vore ett missgrepp,
som blott kan tjäna att hugna separatisternas förväntningar och kasta en
betänklig skugga af omedgörlighet öfver Sveriges handlingssätt. De
norska förbehållen och tvetydigheterna i motiveringen till
förhandlingsanbudet kunna lugnt ignoreras å Sveriges sida. Åberopandet af t. ex.
1860 års adress bör icke anses nu för tiden mera förbinda Sverige till
dess erkännande än så skedde, när den senaste unionskommittéen
tillsattes för trettio år sedan. Norska oresonligheter under förhandlingarnas
fortgång kunna bemötas med motsatta svenska minoritetsyrkanden, som
lämpligen neutralisera de förra. En »fri» underhandling kan ju ingenting
annat betyda, än att alla tänkbara olika meningar fritt få komma till orda,
hvaraf visst icke följer, att ytterligheterna å ömse sidor skola vinna
öfverhanden. Om norrmännen nödvändigt hålla på, att äfven orimliga
alternativ få ställas under diskussion, då måste de också finna sig i samma
slags »frihet» för sina värste svenske antagonister.
Så länge rasfrågorna om unionens systematiska uppfattning eller
historiska ursprung omsorgsfullt hållas undan från de praktiska
öfverläggningarna, finns intet skäl att i förväg förtvifla om ett antagligt resultat.
Så vida Sverige vid den definitiva formuleringen af siiia kraf icke hakar
sig fast vid öfverflödiga påfund, utan anser sig (ej juridiskt, men
politiskt) »bundet» vid villkoret att lämna Norges Grundlov i fred och i
stället koncentrerar sina fordringar omkring utrikesministerns
själfständiga ansvar oberoende af stortinget och hans fulla myndighet öfver
sitt förvaltningsområdes alla tjänstemän, finns inom denna ram ändå
alldeles tillräckligt utrymme för »ömsesidiga eftergifter». Det bör då icke
vara hopplöst att tänka sig bildningen, förr eller senare, af en
svensk-norsk unionsmajoritet, som är i stånd att visa både »storsvenske» och
»stornorske» reservanter tillbaka inom deras vederbörliga skrankor. Sedan
sålunda det nu föreliggande arbetet blifvit undangjordt och fått sin klara
utprägling i så fa nya paragrafer som möjligt, kunna statsrättslärare och
publicister ånyo börja deducera dessa paragrafers sammanhang i de skilda
älsklingssystemen enligt vare sig Sveriges eller Norges eller
unions-konungadömets rätt. Det sysslandet är oändligt, men också oskadligt
för unionens bestånd och fortfarande faktiska utveckling, — så framt
man en gång kommit ordentligt under fund med det ändamålsenligaste
sättet att behandla unionens politiska natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
