Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
General Gordon.
Charles G. Gordon, en lifsbild, tecknad af Cecilia Bååth-Holmberg. Stockholm,
Fahlcrantz & C:o 1894.
I.
En ung tysk författare har nyligen yttrat, — och detta icke såsom
en fras, beräknad på oratorisk effekt — att om det i hans fosterland
endast funnes en person i hvarje stad, som verkligen trodde på Gud, så
skulle snart hela landet se annorlunda ut. De orden ha nog sin
tillämpning litet hvarstans. Eller har vår s. k. tro på Gud visat sig mäktig att
i kristlig anda omskapa vare sig de kristna samhällenas eller
individernas lif? Har den förmått hindra uppkomsten af ett nytt slafveri, ett nytt
offerväsen på ruinerna af det gamla? Hur mycken half pliktuppfyllelse,
hur mycken ängslig fruktan för världens dom och hur många sjuka
samveten vittna icke om, att där är »something rotten» just i vårt religiösa
lif. Och är förhållandet bättre i de kretsar, där man anser sig snart
sagdt ha monopol på tro, n. b. om man kan visa svart på hvitt därpå
genom att vara inskrifven i en missionsförening? Är det icke tvärtom
så, att den pietistiskt färgade hängifvenheten för Kristus allt för ofta
åtföljes af ett visst förakt för den lugna, föga känslosamma, men desto mer
handlingskraftiga tron på försynen? Sällsynt är det åtminstone knappast
att få höra denna tro på grund af dess förargelseväckande enkelhet
nedsättas till rangen af en deistisk natur-religion, åtkomlig äfven för ytliga
världsmänniskor. Och dock kan man med skäl fråga sig, hur mycket af
all den mystiskt öfversvallande stämningstron skulle visa sig hålla
profvet under en ny förföljelsetid.
Men då man sålunda frestas till modlöshet vid anblicken af fegheten
och småaktigheten utom och inom sig själf, då andaktsböcker förefalla
fadda och gudstjänsterna påminna oss om de gamla orden »haf dina visors
buller bort» — då är det endast åsynen af en helgjuten, ädel
personlighet, som kan förjaga föreställningen om att de kristna idealerna äro tomma
fantasibilder, bleknande inför den moderna tidens klara, kalla dagsljus.
Kanske det dröjer länge, innan vi funnit en dylik personlighet. Såsom
sannskyldiga, nyktra hvardagsmänniskor ha vi naturligtvis icke mod att
beundra annat än »erkändt klassiska mästerverk». Men ha vi gett oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:17:38 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0199.html
