Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda sår han erhöll under hela fälttåget hade för öfrigt icke värre följder,
än att han liggande i bärstol kunde fortsätta att föra befälet. Ett par
gånger utbröt myteri, och i så fall var han icke den, som lade fingrarna
emellan, när han klämde till. En af hans egna officerare berättar, att
Gordon vid ett dylikt tillfälle dragit fram en revolver ur bröstfickan och
hållit den för pannan på den enda soldat, som öppet vägrat marschera,
hvarpå »karlen lydde på fläcken och hela kompaniet med honom».
Ändtligen d. 11 maj 1864 kunde Gordon sända följande lilla
blyertsbiljett till sin mor:
Ȁlskade moder! Tschantschufu stormades i dag af de kejserlige
och mina trupper. Den 13 maj återvänder jag till Quinsan och skall
icke mer begifva mig i fält; rebellerna äro nu kufvade. — — Jag är
lycklig nog att kunna säga dig, att jag sluppit välbehållen ur striden.
Din tillgifne son
C. G. Gordon.»
Kort därpå intogs Nanking ändtligen efter 10 års belägring af
kineserna, och den i sitt palats inneslutne taipingen dödade sig själf efter
att först hafva hängt alla sina hustrur.
Kinesiska regeringen, tacksam för det återställda lugnet i sitt rike,
var alldeles förbryllad öfver svårigheten att få Gordon att mottaga någon
belöning. Det var icke från den sidan, som kineserna lärt känna
européerna. Penninggåfvor afvisade han alldeles. En guldkedja från prins
Kung och en guldmedalj från kejsarinnan, jämte den högsta militära
mandarinvärdigheten voro de enda utmärkelser han mottog.
I slutet af 1864 befann sig »Kina-Gordon» ändtligen hos sin familj i
Southampton, och följande år utnämdes han till ingeniörkommendant i
Gravesend, där hans energi togs i anspråk för ledningen af
befästningsarbetena vid Thamsen. Denna tid af 6 års lugn och inre utveckling i
hemlandet ger ett osökt tillfälle att närmare belysa några drag i
Gordons karakter.
Den engelska societeten sökte i början kreera honom till »säsongens
lejon», och alla tidningar utbasunade hans lof, men Gordon ville icke
såsom han sade, »vara en skåderätt för denna världens middagsätare» och
nekade konsekvent till alla inbjudningar. Harmen öfver sällskapslifvets
tomhet och ytlighet är ett genomgående drag hos honom och tar sig
ofta häftiga uttryck i hans bref, såsom t. ex.: »människorna tro, att de
visa en heder med en middagsbjudning. Jag betraktar dessa ständiga
bjudningar såsom ett verkligt straff.» Bordets njutningar erbjödo inga
lockelser för Gordon, som under sin vistelse i Gravesend icke brukade
äta annat till kvällsmat än torrt bröd, uppmjukadt i té och leende
brukade säga: »hvad gör det en halftimme efteråt, hvad jag ätit!» — Man
förstår, hur societeten måtte ha plågat honom, när man finner hur han
ännu den sista svåra belägringstiden i Khartum ger luft åt sin harm öfver
»Storbrittaniens afskyvärda, tröttsamma middagar, — — där vi alla bära
mask, säga, hvad vi ej mena, äta och dricka saker, som vi ej behöfva. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
